Elin

Nej, jag vet att det inte är direkt dåligt att komma 159:a i ett lopp där 10 000 deltar. Eller att det är jättelångsamt att åka 30 km skidor på 1.48 när man har den aktiva elitkarriären ganska långt bakom sig.

 

Men ändå.

 

Tjejvasan i lördags blev en besvikelse, och det har inget att göra med tider eller placeringar. Det har med känslan att göra. Känslan av att något är fel och att kroppen inte vill vara med. 

 

Jag startade ganska hårt, kände mig pigg. Men så fort hjärtat och kroppen skulle börja jobba hårt så blev det liksom tvärtstopp. Det som händer när man har en infektion i kroppen och försöker ta i är att det helt enkelt inte går. Pulsen ökar inte som den ska, och andningen blir inte så där ansträngd som den borde. Ändå känns allt helt totalt stumt. Som att mjölksyran flyttat in och vägrar släppa taget.

 

Så jag insåg efter en mil att det inte var rätt dag. Jag försökte acceptera läget, saktade ner och lät massa tjejer passera mig. Irriterande, så klart. Men inte så himla mycket att göra åt saken. Jag kom i mål, och plockade till och med nån liten placering från Eldris och in, men det hjälper inte. Jag är inte nöjd. Samtidigt som jag är lite nöjd på ett sätt. För jag har kört fem tävlingar i år. Inte illa. Men nu är det sak samma att jag sitter här och snorar och rosslar. För skidsäsongen är över, nu återstår bara några glidpass i solen. Förhoppningsvis på skare. 

 

Sen är det jag som ska bo på rullskidorna under barmarkssäsongen. Av två anledningar: spara på knät - och bli grym på stakning. För det finns en enorm skillnad på skidåkare i dag och de jag åkte mot när jag var som bäst för sisådär tio år sedan; de är grymma på att staka. Jag vet att jag kan bli bättre på det också. Så nu kör vi.

 

Sen tänkte jag avbeställa alla förkylningar som någon planerat in på mig under resten av 2013 och fram till Vasaloppet 2014. 

 

Tack.