MENY
(Såhär i efterhand, när jag redan skrivit styckena nedan undrar jag varför jag skickar denna kommentar, om du undrar vad jag egentligen försöker få fram, så har jag ingen aning).
Har spenderat flera timmar denna lördagsmorgon och förmiddag genom att läsa olika personliga bloggar, allt för att öka mitt avsky mot sociala medier såsom facebook (menar inte bloggar, forum och liknande). Din blogg råkade visst bli en av de jag läst en hel del blogginlägg av idag, och något jag inser är att bloggar är en så mycket bättre plattform för att dela med sig av sitt liv.
Nu har jag inte jämfört din blogg och din facebook-profil, men har jämfört andras bloggar och faceboo-profiler och något jag kan säga är att jag finner folk ärligare på bloggarna. Det känns närmare verkligheten. Visst blir det ändå ett glorifierat liv på en personlig blogg också, men inte alls lika mycket som på facebook.
Självklart händer det att man ser någon på facebook skriva att han/hon (NEJ, INTE HEN) mår psykiskt dåligt eller har en dålig dag. Men om man kollar in resterande delen av facebook-profilen är livet ganska glorifierat. Inte många dåliga dagar.
Medan på en blogg berättar man mer sanningsenligt hur man mår. Man kanske inte tar upp alla dåliga dagar man har på sin blogg heller. Men närmare den verkliga siffran av ”dåliga dagar/år”.
Dessutom brukar man gå djupare när man berättar hur man mår. På facebook är det vanligt med 2-3 meningar för att inte läsaren ska tappa intresse men på en blogg kan det gå uppemot väldigt många mer meningar utan problem.
Man brukar inte heller bara gå djupare när man berättar hur man mår, självklart så går man även djupare när man berättar vad man gjort en dag på en blogg. På facebook berättas det att man kanske varit och dansat, medan på en blogg har man möjlighet att berätta att man dansat och vilken dans, men också vad som hände under dansen. Att man råkade slå en volt mitt under dansen och att man innan dansen gjorde ditten och datten. För att efter dansen fika äppelpaj med äppelmos.
Alltså, bloggarna leder till något mer intressant att läsa. Facebooks korta statusar ger upphov till att man bara måste ha ”gillningar”, annars är statusen inte tillräckligt intressant. Det spelar mindre roll på en blogg. Man berättar om sitt liv och om man skriver något intressant kanske man får en kommentar eller två.
Tråkigt nog är intresset för bloggar inte lika intressant idag (både bloggare/läsare) jämfört för några år sedan. Idag är det facebook och liknande sociala medier som gäller. Där fokusen ligger mer på att visa att man har ett så bra liv som möjligt än att faktiskt berätta ärligt om sitt liv, om både goda och dåliga stunder som alla har.
Det gör mig ”ledsen”. Är verkligen alla i behov av så mycket uppmärksamhet idag så att inte bloggar räcker, när ändå bloggar är så mycket mer intressanta att läsa?
Ja, det var väl det jag försökte få fram. Fortsätt blogga är mitt tips. Vad har du för åsikter om facebook och liknande tjänster. Har uppmärksamhetsbehovet ökat p.g.a. facebook? Har ditt intresse för att läsa bloggar svalnat p.g.a. facebook?
Det här blev alltså veckan då det jag gått och väntat på hände. Kristian Gidlund somnade in, och ett helt land sörjde. Konstigt det där egentligen, hur det blev som det blev. Fast ändå inte. Grips man inte av det han skriver eller säger så har man inget hjärta. Eller så är man bra på att inte visa vad man känner. SVT lär ha spelat in en slags serie med honom som ska visas snart. Döden, döden, döden heter den. Och är samtal kring det vi har svårast att prata om - just döden. Jag ser fram emot det. Och mot den bok som ska ges ut postumt. Enligt Kristians önskan.
Det här blev också veckan då jag sprang nattorientering igen. Det var ungefär tusen år sedan jag sist gjorde det i något slags tävlingssammanhang. Minns något från ett DM i Segersta. Alla D16-tjejer var mer eller mindre vilse. Kajsa från Bergvik satt bredvid en stig i mörkret och grät. Jag plockade upp henne och vi var flera stycken som hjälptes åt för att komma i mål. Jag tror det var ungefär efter det som jag bestämde att det där med nattorientering bara är trams. Men i går var det rätt okej ändå. 4,1 km i Kygelvallen tog 37 minuter trots ungefär tre minuter bom, jag fick ett rejält tempopass och är bara så himla glad över känslan i kroppen och benen. Det är inte det att jag är snabbast eller starkast eller något sånt. Inte än. Jag är på gång, jag känner mig starkare och starkare, och jag tycker orientering är det absolut roligaste som finns. Längtar redan till våren. Tiomila får bli något slags mål. Jag ska vara med där.
I övrigt så minns jag inte så himla mycket av veckan. Fem dagar på jobbet går så snabbt att jag knappt hinner säga trattkantarell (jag plockade mina första någonsin i dag - det är stort!), och allt blandas med träningspass, hundpromenader och massor av sömn. För att jag ska funka. För att jag ska orka.
Härnäst då? I veckan som kommer är det inget särskilt på gång. Jobb, jobb, jobb, träning, träning, träning. Det är gott så. Och i oktober är det 25manna. Det jag förr tyckte var höstens roligaste tävling men som jag missat de senaste tre åren på grund av skadan. Nu bara ska jag vara med igen. Jag längtar.
Mjeh
1