Elin

I dag har vi haft webbmöte. Som tog typ hela dan och som var rätt bra. Diskussioner behövs. Och jag hoppas det hjälper oss att bli bättre.

I vardagsrummet kan det kanske finnas tapeter när jag kommer hem i morrn. Hoppas hoppas hoppas. På lördag ska jag köpa golv och sen ska golvhjälpen komma hit. Sen så. Kan jag börja måla i hallen....

Jag är inte riktigt lika irriterad idag även om gårdagen sitter i lite fortfarande. Försöker att släppa det. Men ibland är det svårt att inte ta åt sig. Framför allt att inte ta det personligt.

På lördag blir det lite tjejmiddag i Bollnäs. Ska bli väldigt trevligt. Ensamma kvällar i en lägenhet som är under renovering och saknar tv är inte jätteupplyftande i längden...

I morse när jag vaknade hade jag ångest. Långt nere i magen. Varför vet jag inte, men det var liksom bara en ovanligt tung måndag att kliva upp på.

Jag klev hur som helst upp och försökte liksom tagga igång. Och när jag väl kom till jobbet kändes det lite bättre. Och den rullade det på. Webben gick bra, det kom några larm, polisringningen gav bra utdelning och helt plötsligt kändes det inte segt längre. Det blev roligt och högt tempo de två sista timmarna.

Kvart i fem fick jag dessutom besked om att jag har jobb till och med sista augusti. Jag är så himla lättad. För även om alla säger att jag kommer att bli kvar så litar jag mer på ett skrivet kontrakt än muntliga halvlöften.

En timme skidåkning fick avsluta dagen. Och även om nysnön var hemsk att åka på, det sög nåt otroligt, så gjorde det inget. Jag är den sista som ska gnälla på snö...

Det enda som är lite jobbigt är väl att knät inte alls känts bra idag. Jag kanske måste ge upp skidåkandet också.

Vi får se.

Två timmar och tjugo minuter klassisk skidåkning i helt perfekta förhållanden. Jag är lycklig, trött och endorfinhög.

Man kan inte säga det för många gånger: harsa är ett längdskidparadis. Och jag kan tänka mig att det är det bästa i landet. På min långtur har jag inte åkt samma spår en enda gång. Å då finns det ändå många mil till som jag valde bort just idag. Det hade ju varit grymt med blacksåsspåret, men knät hade inte gillat fyra kilometer uppför.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och sen åka hemåt. Det blir nog inte så mycket flyttpackat i kväll. Snarare fem avsnitt Beverly hills..

Jag vet inte riktigt vad som hände under 2011 egentligen. Om det ens hände något? Jo, det är klart att det gjorde. Men hände det något som är värt att minnas? Vi får se. En personlig årskrönika är på sin plats. Och som alltid läses den helt på egen risk.

Vi börjar under de första skälvande sekunderna av januari. Av någon anledning står jag i något villaområde i Bollnäs och tittar på raketer, skålar i Chapel Hill och lyssnar på Perssons pack på iPhonen. Ta mig tusen dagar här ifrån. Jag och Ulrika funderade över vad vi skulle göra under det nya året. Jag minns inte riktigt vad vi kom fram till. Jag skyller allt på Chapel Hill. Bubbel är livsfarligt.

Annars innehöll januari fortsatt jobb på Kuriren, även om jag bodde kvar i Bollnäs. I alla fall ett tag till. Jobbet blev liksom bara roligare och roligare, och jag har insett att jag inte vill vara någon annanstans. Det är så typiskt att när jag äntligen fastnat för något så finns det inga garantier för att det alltid kommer att vara så här. Det är jobbigt. Jag försöker att inte tänka på det.

Annars innehöll januari många skidtimmar vid Bolleberget och en ruskigt skön seger i ett uppskjutet annandagsderby. Och så den 14 januari så klart. Datumet jag aldrig glömmer. Två långtradare var en hårsmån från att frontalkrocka på E4 och jag och Fredrik tog oss fram till olycksplatsen genom att knata några kilometer på en avstängd E4 vid Tönnebro. En väldigt häftig dag. Som fick mig att tänka efter lite. Det är så lite som krävs för att det ska gå käpprätt åt helvete.

I januari begravdes även lilla mormor med en fin ceremoni i Hofors. Det där med livet och döden är aldrig enkelt. Men vi får lära oss att leva med det. Och minnas alla bra saker som vi hann göra.

Sen kom februari. Och det hände väl inte så himla mycket. Jag tatuerade in en kompassros på höger arm och tycker den blev skitbra. Följetongen om knäskadan rullade vidare. En läkare tippade att fyra månader rehab borde göra susen. Haha. Han kunde inte haft mer fel. Nästan 12 månader senare är ju knät lika mongo, om inte mer.

I mars blev det dags för årets första, och faktiskt enda, flytt. Jag insåg att det bara var fånigt att bo i Bollnäs och lägga massa tid på att sitta på buss 100 när jag lika gärna kunde ta en lägenhet i Söderhamn. Så det blev till att packa flyttsläpvagnen och dra till Kaptensgatan. Och det blev riktigt bra. Även om jag är på väg härifrån nu så har jag trivts bra hela året.

Annars fnissade jag ganska mycket när Bollnäs förlorade ännu en SM-final i bandy. Jag kan inte hjälpa det, men jag unnar inte det laget något gott. Om de skaffade sig en klack som inte beter sig som treåringar så kanske jag kan börja bli mer neutral. Men tills dess tänker jag tycka väldigt illa om dem. Så det så. På tal om idrott så råkade jag vara med på företagshockeyn i Söderhamn. Jag tänker inte göra om det om man säger så. Och jag har inga fler kommentarer.

Och så köpte jag en Mac book pro i mars. En ganska stor investering, men jag har aldrig varit så nöjd med en dator. Aldrig att jag frivilligt går tillbaka till PC igen. Aldrig.

I april blev jag 29. I övrigt består dagboken bara av jobb, jobb och jobb. Det är liksom typ allt jag gör, det är mitt liv. Och i väntan på något annat som kan få kännas lite viktigare så är jag nöjd med det. En uppfriskande utskällning avslutade april. Det hör till livet som journalist, även om det är den del som jag nog aldrig kommer att bli så jättebra på att hantera.

Maj. För första gången i mitt liv så blev det aldrig någon orienteringspremiär. Tråkigt. För jag vill ju springa, jag vill vara vältränad. Även om jag försökt att hålla igång kroppen med promenader under året så är jag så långt ifrån vad jag en gång varit så att det nästan är jobbigt. Eller ja, det är jobbigt. Ibland känner jag mig allmänt ofräsch, tjock, nerdekad och osund. Men jag antar att knät blir bra. Kanske i år. Eller nästa.

Annars var maj månaden då jag drog till Mora på skidgymnasiets jubileum. Jag hade inte så höga förväntningar på helgen eftersom jag inte tyckte att det var så himla kul på jubileet för fem år sedan, men jag blev positivt överraskad. Jag hade verkligen superkul och hoppas att alla 82:or kommer dit även 2016!

I maj publicerades även min serie om återfallsbrottslingar. Ett jobb som jag höll på med under lång tid och som sedan kördes i fyra delar. Jag blev väldigt nöjd, och är stolt över att jag fixade hela grejen, till stor del på egen hand.

I juni samlade jag på mig några vuxenpoäng genom att köpa bil, men gjorde även av med några när jag drog på Peace and Love-festivalen i Borlänge. Båda händelserna är några av de bästa under 2011. Bilen har varit fantastisk, och helgen i Borlänge var helt otroligt rolig. Bäst på scen var Håkan H. Bäst i övrigt var mitt fina sällskap. Och årets möte är definitivt när vi råkade se Social Distortion-sångaren Mike Ness på en indisk sylta mitt i stan. Det var stort. Fast han var väldigt liten.

I juli jobbade jag. Sommarvikarierna tog över tidningen, och jag kom på att det är roligare att vara en sommarvikarie än att vara en vanlig vikarie som jobbat hela året. Fast sommaren på tidningen var ändå rolig, och vikarierna grymma.

Vecka 30 tog jag ledigt från jobbet för att jobba ideellt ute i Mohed. O-Ringen hade kommit till stan igen och det blev en intensiv vecka för pressgruppen. Men sjukt rolig. Fast nu kan vi väl vänta ungefär 25 år innan vi arrangerar igen?

Augusti brukar betyda knappt två veckor bakom en bardisk i Abisko. Augusti 2011 var inget undantag. Snarare tvärt om. Satan i gatan vad mycket barjobb det blev! Jag brukar tycka att alla Fjällräven Classic är det bästa någonsin, och 2011 var verkligen bäst. På alla sätt och vis. Jag hade otroligt roligt, fick med mig de grymmaste brudarna och grabbarna i Trekkers Inn, och allt bara flöt på. Även om ölen tog slut tre gånger och maten nästan inte räckte till. Jag visste redan när jag lämnade perrongen och åkte hemåt att jag skulle dit igen 2012. Och det står jag så otroligt fast vid.

Den 23 augusti började jag spela Wordfeud. Sedan har jag inte slutat. Det är visserligen inte lika intensivt som i början, men det är helt klart ett beroende som är väldigt svårt att göra sig av med.

September och hösten kom. Jag sökte jobb på Gefle Dagblads/Arbetarbladets webb och var nog ganska nära att få det. Men så kom Mittmedias anställningsstopp och allt stannade upp. Sedan dess har min framtid känts lite mer osäker, det gör den även i början av 2012, men jag försöker att inte tänka på det. Det sägs att Hätab vill ha mig kvar. Jag försöker att lyssna på det i stället för att tänka på något annat.

Det blev även en roadtrip upp till Skellefteå i början av september. Jörgen gifte sig med Moa och höll en trevlig fest. Jag och Kajsa sov i världens minsta stuga på campingen och dagen efter festen blev vi bjudna till Moas föräldrars ställe vid kusten. En väldigt rolig helg blev det.

I oktober hände det inte så himla mycket. Jag och Ylva bokade resan till 2012, att vi ska till Hong kong – Singapore och Borneo är ju bara så fantastiskt coolt. Längtar. I slutet av månaden hakade jag på Alternativet och Lalle över till Finland. Halikko sprangs. Eller, jag coachade och de andra sprang. Sen åkte vi hem och hade väldigt kul på båten. Sen kom vi hem och jag hade inte så roligt i tre timmar på centralen när jag väntade på tåget. Men ändå. En typiskt bra orienterarhelg.

Vintern kom inte bara för att det blev november. Regn och plusgrader gjorde mig förbannad, men det var nog ändå rätt bra för mitt knä. I början av månaden åkte jag till Solna för intervju på Skogssport. Jag vet inte om jag ville ha jobbet, men jag blev ändå besviken för att jag inte fick det.

Torsdagen den 17 november drog jag iväg på det som kanske blev det häftigaste under året, när det gäller jobbet. Med stor hjälp av Torbjörn fick jag vara med på världscuppremiären i längdskidor i Sjusjöen. Och det blev en fantastisk helg. I alla fall så här i efterhand. Där och då var det även jobbigt och ångestframkallande. Samtidigt som det var häftigt och lärorikt. Jag lärde mig så otroligt mycket genom att plåta och skriva precis allt själv, och när jag kom hem snickrade jag ihop tre stora reportage. Som jag är stolt över. Jag är fasen stolt över allt jag gjorde den helgen.

Det blev ingen vinter i december heller. Men jag bestämde mig för att köpa lägenhet. I Söderhamn. Det trodde jag liksom aldrig skulle hända. Men om några dagar är den min. Så det har i allra högsta grad hänt, och det känns faktiskt bra.

December blev annars månaden då jag lärde mig allt och lite till om råtallolja. Ett enormt utsläpp i skärgården gjorde att veckan innan jul blev den mest intensiva på redaktionen det här året. Vi gjorde allt så himla bra, slet som djur och jobbade övertid. Men det var det värt. Att befinna sig mitt i hetluften gör att man utvecklas som journalist. Det visade det här, och det visade dagarna i Norge.

Julen på Gräddhyllan blev som vanligt. Nyår firades i Söderhamn. Sen var 2011 slut och jag hade knappt hunnit fatta att året börjat.

2012 då? Ja, jag vet inte än. Men jag ska till Asien, jag ska fylla 30 och jag ska bli lägenhetsägare på allvar. Det kan blir ett bra år.