MENY
Att påstå att jag "har en blogg" är ju faktiskt ren lögn. I begreppet "blogg" ingår att man skriver ganska regelbundet. Jag skriver ganska oregelbundet. Jag har en oblogg. Eller nåt sånt.
Hur som helst. Maj. Maj är en jäkla skitmånad, samtidigt som det är en rätt fantastisk månad. Medan naturen visar sig från sin allra vackraste sida och kräver att jag springer, cyklar och leker i den så blir det så hysteriskt mycket att göra på jobbet att jag knappt orkar lyssna eller titta på naturen. Det är samma sak varje år. Allt ska avslutas. Tiden är inne då vi pratar om "det tar vi i höst" eller "det måste göras innan semestrarna". Tyvärr är det sistnämnda ganska vanligt förekommande, varpå Elin stressar från en grej till en annan och räcker inte riktigt till. Ibland står jag i duschen och kommer på mig själv med att hälla balsam i handflatan, men jag kan inte komma ihåg om jag tog schampo först eller inte. Det brukar sluta med att jag gör om hela proceduren med schampo och balsam. För att vara på den säkra sidan. Det är kanske då man måste dra lite i nån slags broms. Eller i alla fall andas lugnt, konstatera att allt löser sig ändå, och att ingen dör av det som inte löser sig så länge man inte jobbar med akutkirurgi. Och det gör jag inte.
Men en förklaring (jag skulle vilja säga att det är den enda förklaringen) till den stressade känslan som ibland kommer är att jag golvades av ännu en förkylning i början av maj. En förkyld Elin kan inte träna. En Elin som inte tränar fungerar inte. Hon äter sämre, sover sämre, mår sämre, blir mindre stresstålig. Så förkylningar i samband med att maj infaller är typiskt dålig taktik. Jag ska sluta med det. Det verkar i alla fall som att kroppen snart är med på notrerna igen. Vi ska träna i juni. Och juli. Och så vidare.
Men maj är som sagt inte bara dåligt. Jag har till exempel fått mig ett nytt badrum under månaden. Eller fått och fått, hantverkarna ville tydligen inte jobba gratis märkte jag i dag när fakturan damp ner i brevlådan. Det funkade alltså inte som när Martin Timell kommer hem och snor ihop ett nytt hus på en programtimme på bästa sändningstid helt gratis. Det tar en månad att göra ett badrum och sen får man tömma sitt bankkonto och se glad ut. Och jag ser glad ut. För badrummet är fint. Men. Jag råkade ju ut för ett gigantiskt bakslag.
I tisdags ringde hantverkaren och varnade mig för mina röda duschdraperier. Att de kan fälla färg mot väggen och att man då måste göra om hela skiten. När jag kom hem och drog bort mina fina, röda, coola draperier upptäckte jag att den sprillans nya, vita väggen var delvis knallrosa. Man kanske borde bli arg i ett sånt läge. Men jag orkade inte. Jag stod i badrummet och grät som ett barn ett tag istället. Sen tog jag bommulspads och nagellacksborttagning och gick loss. Jag fick bort det mesta. Huruvida mattan gillade det eller inte vet jag inte. Det ser helt okej ut, men fläckarna syns. Kanske inte för dig, men jag som vet var de är ser dem hela tiden.
Hur som helst driver jag nu en process mot de jag köpte draperierna från. Eller process, jag har pratat med kundtjänst där som reagerade ungefär som jag: En vara tillverkad för våtrum borde gå att använda i ett våtrum utan att man först ska behöva tvätta tre gånger och avsluta med att använda impregnering samtidigt som man dansar en mystisk indiandans och talar i tungor. Jag funderar på vad som kan vara en rimlig ersättning att kräva. Tror jag ska gå för två miljoner. Badrummet gick i och för sig inte på mer än 60 000, men jag mådde psykiskt dåligt där jag stod och gnuggade bort fläckar och fällde tårar. 1 940 000 tycker jag är en rimlig summa för sveda och värk. Typ.
Lite så här ser det ut (ni ba: OCH? Men tänk er superkritvit vägg. Allt syns. Och då är det inte jättekul att drabbas av det när man lagt ner flera månadslöner på en i övrigt superfin renovering):
0