MENY
Det skrivs för lite.
Och nu mera kan jag inte ens skylla på att jag skriver för mycket på jobbet så att jag aldrig orkar skriva hemma. Jag skriver aldrig någonting alls nu för tiden. Så när som på nån krönika då och då. Och ibland saknar jag det. Fast oftast inte faktiskt.
Jag gör ju rätt mycket annat. Leker nyhetsankare, till exempel. I projektet Senaste nytt, som bara är ett exempel på allt nytt som händer. För att inte tala om allt som kommer att hända. Jesus. Vi är en dryg månad från lansering av nya sajten, och min hjärna börjar bli så full av information, möten, utbildningar, saker som ska fixas, mer utbildningar, mer saker som ska fixas... att jag snart inte vet vad jag heter.
Men än så länge vet jag att jag heter Elin. För det står det på mitt nya körkort som jag ska hämta ut i morgon. Det som är utan villkoret för glasögon/linser. Stort.
Något annat som är rätt stort är vänster knä. Eller, det var extremt stort i går, och är något mindre i dag. Men det är fasen marginellt. Vad som hände? Alltså, man skulle ha varit där för att förstå den riktiga dramatiken i det här. Jag får faktiskt knappt ihop det själv. Men mitt i orienteringspremiären dök en stubbe upp från ingenstans (så som de ofta gör i skogen, det vet vi orienterare) och jag drog mitt knä precis allt jag kunde rakt in i den. Smack. Ni vet, den dök upp precis när jag drog fram benet i löpsteget liksom. Man är påväg framåt med benet, samtidigt som man ju har fart framåt med hela kroppen (å jo, jag uppskattar farten till rätt god). Smällen blir brutal. Världen går i slow motion ett tag. Och sen ligger man där och undrar hur ont det kommer att göra om två sekunder. Det får man veta rätt snabbt, ungefär två sekunder senare. Tårarna kom och jag gjorde allt för att inte vråla rakt ut. Så jo, det gjorde ont. Och hade smällen varit mot en elakartad sten istället tror jag att det hade kunnat gå med knäskålen som det går för ett Mariekex när man lägger det i handen och knackar till med ena knogen.
Jag vet ju inte om det hade blivit så. Men det kändes precis exakt så när jag låg där och kved i blåbärsriset en stund och gav stubben det ondaste av onda ögon. Efter att jag intygat en snäll tjej som stannat och frågat hur det var med mig att jag skulle ta mig hem själv, började jag springa. Och det gick ju. Desto värre var det nån timme senare när jag skulle köra hem. Ungefär ett dygn senare såg jag ut så här.
Och jag är fortfarande lokalt överviktig på vänster knä. Men i dag går jag obehindrat på flackt underlag. Det kunde man inte säga att jag gjorde igår. Arvid och jag har aldrig tagit långsammare promenader. Nånsin.
Men jag har inte gett upp den här vårsäsongen bara för en ful, elak stubbes skull. Tvärt om. På söndag springer vi i Sala, måndag Järfälla. Helgen efter det Uppsala möte. Sen Tiomila. Hoppas jag. Och mitt uppe i allt det här måste jag börja bo på landsvägscykeln. För jag anmälde ju mig till det där loppet där man ska trampa runt en sjö, och nu har jag fått veta att det inte bara är som Ullungen eller nån annan vanlig sjö. Nä, det är 30 mil. Fan.
Nämnde jag att det var mycket på jobbet också? Ja, jag tror det. Och att jag tycker det är rätt kul? Till och med jättekul emellanåt, även om jag inte erkänner det? Sa jag att jag ska till Nya Zeeland i höst? Eller att jag jobbar på Fjällräven även i sommar eftersom jag har ett autistiskt drag och inte kan sluta?
Bra.
Då ska jag sluta skriva för den här gången, och spara några bokstäver till nästa krönika.
0