MENY
Det började med vinter. Med flera veckor med extrajobb på jobbet. Präglat av skidor. Världscup i Östersund, VM i Falun. Full fart, nya grejer, häftiga erfarenheter. Och mitt i allt det där var fokuset inställt på Vasaloppet. Seedningslopp, träningspass, svett och träningsvärk. Och så var det nio mil slit från Sälen till Mora i mer vatten än snö och med inflammerade armar som följd.
Jag tog med mig mina inflammerade armar till andra sidan jordklotet - flög hela vägen till Nya Zeeland, åkte buss, kastade mig ut i fallskärm, hoppade bungy jump och upplevde mycket av det absolut häftigaste någonsin.
Och sen kom jag ju hem igen. Till en vår med en aldrig sinande träningslust och en del slit på jobbet. Men det är ju som det ska vara. Det är ju roligt också.
Sen träffade jag världens bästa människa, upplevde några av mina bästa månader någonsin, men kraschlandade hårt och brutalt. Nä, alla vet inte så mycket om det där och så kanske man undrar varför jag skriver det här. Mest för att jag vill, faktiskt. För att jag nog inte orkar berätta det för alla. Nu vet ni. För det är ju så att allt som Ellan rör vid som liknar relationer blir till pannkaka, det är nog nån medfödd gen jag har. Och som allmänheten borde varnas för. Kom inte nära - hon kommer garanterat med trubbel.
Så där är vi. Mitt i en höst som är stormig på mer än ett sätt. Men som kommer reda ut sig. För det kommer ju snart en vinter och då kan jag bo i skidspåret igen, vilket löser i stort sett allt. Lite blåextra på det och det kan inte bli annat än succé.
Men innan dess ska jag springa SM i orientering för första gången på hundra år. Men glöm inte att hon faktiskt tog USM-silver 1998. Det är ganska nyss ändå.
Om jag vill göra något mer? Ja, tack. Hör av dig bara. Men var lite på din vakt. Det kan hända saker.
0