Elin

Det var ett tag sen.

Som vanligt.

 

Och jag tänker inte sitta här och lova bot och bättring, för tiden och flyger i från mig, och rätt vad det är har en månad gått och jag har inte lämnat ett enda avtryck i bloggen. Uppdateringar är a och o om man vill driva digital trafik, det borde jag om någon veta. Men jag jobbar inte så här. Jag jobbar mer med kvalitet. Eller nåt sånt.

 

Jobbar gör jag ju förresten på dagarna. Precis som sist jag skrev. Fast med skillnaden att jag nu är digitalchef istället för nyhetschef. Tjänstbytet som bestämdes någon gång tidigt i höstas trädde äntligen i kraft för två veckor sedan. Det känns som världens bästa jobb just nu. Trots osäkerheten i branschen, trots allt som händer och trots att allt är smått kaosartat mest varje dag. I dag undrade jag när den dagen kommer när jag känner att jag hinner med det jag ska. Än har jag inte upplevt den. Och jag tror inte den är inom synhåll heller. Men nån dag så. Kanske. Eventuellt.

 

Nåväl. Inom räckhåll är Vasaloppet. Och det som hänt sedan sist är att jag varit så brutalt sjuk att hälften hade varit alldeles för mycket. Lägret i Bruksvallarna i början av januari innehöll allt man kan önska sig - men med följdverkningar jag helst hade varit utan. En förkylning av det kraftigare laget däckade mig totalt. Och fick mig att bryta ihop och tycka att det var mest synd om mig i hela världen eftersom jag minsann laddade som as till mitt livs första Vasalopp.

 

Men alltså. En förkylning är inte the end of the world. Inte ens nära. Jag insåg ju det under sjukvecka två, bet ihop, gillade läget och fördrev virusarna genom att förneka deras existens. Jag tror det funkade. Nu har jag varit träningsduglig i ungefär nio dagar och bland annat hunnit med att vinna ett skridskolopp, så jag tror jag är på gång. 

 

Sjukdomshelvetet gjorde ju att det inte blev nåt Harsa ski maraton. Men till helgen är det jag som åker svinlångt i Harsa ändå. Hälsingeleden på skidor, fast inte på Hälsingeleden, utan på en mentalt knäckande rundbana på grund av snöbrist. 52 kilometer. Jag kanske dör. Fast mest troligt gör jag det inte. Men jag kommer bli trött. Och det kanske är lite synd om mig när jag går i mål.

 

Sen då? Jo, det blir ett lopp till, Bessemerloppet nästa helg, innan det är dags att tagga ner och bunkra krafter för 90 kilometer fight. Mot såväl fysik som hjärnspöken. För även om Vasaloppet är jobbigt fysiskt inbillar jag mig att den tuffaste kampen blir den mentala. Det är långt. Men jag kommer fixa det.

 

Långt är det också till Nya Zeeland. Och dit ska jag. I november.

 

Men det kan vi utveckla i nästa blogginlägg. Om kanske tre månader. So stay tuned. Du vill inte missa det. Eller så är det just det du vill.