Elin

 

Men det var den där sommaren 2002 som allt förändrades. Kent släppte Vapen och ammunition, blev kommersiella och något i var mans bilstereo eller walkman. Indiebandet Kent blev folkliga. Och där nånstans fastnade även jag. För Socker, för Dom andra, för FF. Sommaren 2002 var det Kalas-turné i Skövde i samband med O-ringen, och jag och brorsan var där. Vi fastnade nog lika hårt ungefär samtidigt.

 

Där och då började något som egentligen aldrig tog slut. Och aldrig kommer ta slut. För jag arbetade mig bakåt, lärde mig älska de gamla skivorna som jag missat eftersom jag lyssnat på halvdann 80talsmusik istället. Sög i mig allt, lärde mig texter, försökte förstå. Och lärde mig att älska ett band som sedan dess alltid funnits med mig.

 

Sedan dess har det blivit många spelningar. Många episka stunder som jag aldrig kommer glömma. Många och långa perioder då jag totalt snöade in och inte lyssnade på något annat.

 

Det är väl inte riktigt så längre. Men de kommer alltid vara något jag kommer tillbaka till, med olika ojämna mellanrum. Det finns en Kent-låt för varje känsla. Och när känslan är lite deppig från början kan jag lätt börja gråta om jag lyssnar på Utan dina andetag. Utan konkurrens världens vackraste låt. Den gör ont. Kent gör ont. Ibland. 

 

I söndags kom så beskedet som ingen kan tycka är oväntat, men inte desto mindre tråkigt för det. 2016 blir det sista året med Kent. Även om det aldrig någonsin kommer ta slut. För mig. Eller för många tusentals andra.

 

Den 17 december 2016 ska jag ta farväl från ståplats på Tele2 Arena i Stockholm. Jag ska för sista gången stå med händerna i luften till 747 och fyllas av total eufori. 

 

Jag kommer sakna det. Då som nu för alltid.

 

Tack som fan, Kent.