Elin

 

Trots att jag sprungit sedan jag kunde gå, så har jag aldrig sprungit så långt. Faktum är att jag nog inte varit i närheten av den längden. Jag har ju 16 Lidingölopp på meritlistan, men aldrig 30 km. Får bocka av det nästa år kanske.

 

Men tidigt i morse drog jag och min lagkamrat Stina ut till Stenö för att klockan 7 lufsa iväg på en lång och väldigt fin löptur. Pannlampor på, pigga ben. Det är något speciellt med att springa när det ljusnar. Runt klockan 8 kunde vi släcka lamporna och stoppa ner dem i vätskevästen och fortsätta vår tur i ett ganska höstruskigt väder med inslag av regn. 

 

Det är något speciellt med att utmana sig själv att göra något under många timmar. Det är först då man vet hur kroppen tycker om att leverera under belastning, timme efter timme. Och kroppen var det inget fel på idag. Den har varit lite halvkrasslig senaste veckan, men formen är fortsatt god. Och det är skönt att känna. Sen att man får ont i höftböjare, rygg och alla tio tår när man springer nästan fyra timmar, det får man nog räkna med. 

 

Tre timmar och 53 minuter efter starten klev vi över mållinjen, så sjukt nöjda med oss själva. För vi gjorde det bra. Och det var roligt. Alltså det är konstigt. Under många, många år har jag inte riktigt tyckt om att springa. Skidor har varit min grej. Cykel också. Men nu kan jag faktiskt säga det, och det är helt ärligt: Det är kul att springa!

 

 

Det kan ju höra ihop med att alla knän är hela. Och att kroppen är stark och genomtränad. Det är alltid roligare att göra något när man känner att man orkar. Att det inte går tungt från första steget. Att kroppen svarar och tycker det är helt okej att pressas genom ett lopp.

 

 

"Vad tunn du har blivit" har jag fått höra några gånger på slutet. Tunn och tunn, nu känns det begreppet inte riktigt något som passar en 183 cm lång och fortfarande tung person som jag, men ja. Jag är lättare. Och det här är ju ibland känsligt när man håller till i konditionsidrottens värld och är kvinna. "Äter du ordentligt?" "Tränar du inte för mycket?". Och så vidare.

 

Jag tycker det är något konstigt med personer, särskilt tjejer, som ska skryta med hur mycket de äter (jag kan kliva någon på tårna här, men för mig är det ett tecken på motsatsen), så jag nöjer mig med att säga så här: Ja. Klart som fan att jag äter. Hur skulle jag annars kunna springa fyra timmar eller åka ett Vasalopp och träna flera gånger i veckan hela året om? Mat och godis och chips och glass. Det jag vill, när jag vill. Inga förbud, inga dieter. Bara föda i alla former.

 

 

När jag gick på skidgymnasiet i Mora tränade jag i stort sett på heltid. Under de där åren, från 16 upp till 20 år, händer det en hel del med ens kropp. Jag som varit en ganska lång och smal tonåring blev betydligt större. Jag vägde lite drygt 90 kilo. Och var ändå med i juniorlandslaget i skidorientering och var riktigt vältränad. Vad spelade det för roll vad jag vägde? Jag reflekterade inte över det på den tiden. Även om jag kanske började göra det mot slutet av Mora-åren. Litegrann. Kanske när alla andra köpte kläder som jag inte kunde köpa.

 

Sedan dess har åren gått och jag har väl alltid haft samma kropp. Jag är stor. Jag är byggd på det sättet. Jag är lång, bredaxlad och med höfter. Det är så jag ser ut. 

 

2010 blev jag knäskadad. Samtidigt hade jag under några år inte tränat jättemycket. Det var kanske inte fokus, utan utbildning, jobb och massa flyttande runt om i landet hade gått före. Men jag ville ju röra på mig, för det var genom träningen jag mådde bra, precis som nu. Under ett par år krånglade mitt högerknä, mot slutet gav jag upp. Jag tränade med mina mått mätt ingenting. 

 

Operationen 2012 var som en frälsning, jag blev bra på stört och med detta kom en oerhörd träningsmotivation. Det gick tungt - och jag var tung - men jag kämpade på. Till nästa knäskada satte stopp. Men även den fick ju en lösning, och sedan ett par år tillbaka är jag skadefri. Sedan dess har jag jobbat för att få tillbaka kontrollen över min kropp, för att få den så jäkla vältränad jag kan inom ramen för annat i mitt liv. För att jag trivs så. Jag vill vara stark.

 

På köpet i allt det här kom att jag blev lättare. Eller, egentligen vet jag inte när det hände, för jag väger mig inte. Vad spelar det för roll vad jag väger? Min kropp är ett redskap. Den ska må bra - då mår jag bra. För då kan jag springa och åka skidor snabbt och länge, vilket jag vill. Jag må vara snart 35 och ha all idrottslig framtid bakom mig, men tävla är faktiskt fortfarande det bästa jag vet. 

 

Visst, jag ska inte sticka under stol med att det är kul att kunna köpa damkläder en vanlig butik. Jag har ju inte alltid kunnat göra det. Inte för att jag har varit tjock. Utan för att jag varit stor. Och stark. Nu har många av mina gamla jeans åkt i sopkorgen eller gått till second hand. Många tröjor är för stora. 

 

Men allt det där är inte en effekt av att jag medvetet bantat. Det är en direkt effekt av att jag älskar mina sporter, vill känna mig stark och vill må bra. Och det gör jag. Jag väger nog sisådär 79-80 kilo. Tror jag. Och så mycket lättare än så varken kan eller ska jag bli.

 

Sen sitter jag ju här med en stor oro för en överansträngd axel. Vintern är alldeles för nära, och skidåkning kommer kanske bli svårt när det gör ont. Men jag tänker inte sluta hoppas. Och går det åt skogen kan jag ju alltid springa. För det är faktiskt kul det med.

 

Nåväl. Vi säger så här: Ät vad ni vill, sluta tänk på hur ni ser ut eller om ni måste köpa en tröja i storlek L istället för i M. Gör det som gör er glada, träna om ni vill det, och sen kommer det en massa effekter på köpet som man kanske inte räknat med. Och då menar jag inte något med vikten. Utan att man blir stark, att man klarar fem armhävningar på tårna, att man kan göra 100 situps i rad eller att man kan springa en mil på under en timme. 

 

För vikten är oviktig. Som siffra. En stark kropp däremot - det kan rädda ganska mycket.