MENY
Jo, jag var ju inne på det tidigare. Det här med det här sjuka året. 2015 - då allt verkar ska hända på en och samma gång. Eller i alla fall i rask följd och med den medföljande känslan av att man inte riktigt hänger med överhuvud taget och snart är det 2016 och... sen då?
Sen då. Det tar vi just sen. När nu det är. För just nu är vi mitt uppe i den vackra, kalla, klara, mörka hösten. Höst är alltid en omstart av allt, och 2015 års höst är något i hästväg när det kommer till just omstart. Det rör på sig. På jobbet är inget som vanligt och det kommer aldrig bli som förr igen men det kommer bli bra och jag gör mitt bästa för att hänga med. Typ. Om några veckor kommer mitt skrivbord befinna sig i Hudiksvall, och jag har förlikat mig med tanken. Till och med börjat gilla den. För jag har väl alltid varit sån - en som försöker gilla läget och oftast gör det på riktigt också. Till slut. För att lämna den söderhamnska redaktionen känns så klart lite sorgligt också - jag skulle ljuga om jag sa nåt annat. Men kollegorna försvinner ju inte. Inte jag heller. Vi fördelar oss lite annorlunda bara. Och ibland är annorlunda lika med mycket bättre. Så vi kör på det.
Men så till det viktigaste: Träningshösten har varit något i hästväg den med. Om man bortser från den förkylning kroppen dragit på sig sista veckan, som nog kan ses som en liten protest från systemet. Kroppen ville nog vila. Jag vill det inte, men det är ju en helt annan sak och kroppen får bestämma. Men bara en sån sak som att jag sprungit två löpartävlingar den här hösten - millopp dessutom - känns som världens största seger. Jag som inte sprungit en ren löptävling på en miljon år. Ungefär. Eller i alla fall sedan innan alla dessa knän som skulle gå och bli skadade. Dessutom har det för första gången på år och dar blivit roligt att springa igen.
Jag är stark. Jag är vältränad. Och ja, jag är lättare. Man ska inte ätstöra sig till en snabbare löptid på milen, och det har jag inte gjort heller. Men för min del har läkta knän varit nyckeln till framgång. Att vara skadefri, eller i alla fall så pass kry att det går att träna mycket av något, har gjort att jag blivit så här. Det och att träningsmotivationen aldrig någonsin varit högre. För äter, det gör jag som aldrig förr. Tro mig. Och för den som vill ha bantningstips och testat alla dieter, testa den här: Ät av allt, tryck chips om du vill och ta nån öl ibland, men rör på dig och gör av med mer än du stoppar i dig. Det är det enda som funkar på lång sikt. Och som en bonus kan jag nu göra ett gäng armhävningar. På tårna. Det har jag knappt minne av när jag kunde göra senast. Nackdelen med den här remaken av mig själv är att massa kläder inte sitter som de ska. Men jag kan ta det. Jag lider ändå av akut platsbrist i mina garderober och behöver rensa.
Om man nu känner att man inte orkar eller vill träna kan ett tips vara att orsaka nån slags kris i sitt liv. Eller se till så att någon annan gör det åt en. Då kan träningen vara den enda ventil som funkar. Som får en att må så jäkla bra och känna sig som kungen av allt. Det är ungefär så för mig. När jag sitter på en spinningcykel eller springer uppför Bollberget med mjölksyra upp över öronen så äger jag världen. Nästan. Jag äger i alla fall mitt eget liv, och endorfinerna är kicken jag behöver för att tänka klart. Och förstå att det nog inte är så himla synd om mig ändå. Killar, pojkar och män klarar jag mig så jäkla bra utan, liksom. Testa. Det funkar.
Nu är siktet mer än nånsin inställt på det Vasalopp jag inte har någon startplats till. Men det löser sig alltid. Och väl där ska jag se till så att vintern håller i sig till första söndan i mars, och sen åka de där jäkla nio milen på sex timmar. Jag vet att jag kan.
0