Elin

En slagen o-ringenhjälte
Det är måndag. Etapp två är gjord, three to go. Men först tar vi en vilodag och tur är väl det. Min kropp förstår inte riktigt vad jag håller på med. Springer två dagar i rad, allt jag kan. I skogen. Jag har ont i ryggen, är trött i benen och har ständig huvudvärk. 

Men jag har inte ens pyttelite ont i knät. Och det är min största seger.

Tror jag kom 15 idag. 20 igår. Så jag är väl nånstans däremellan totalt. Och vi är kring 130 i klassen. Även om jag helst av allt vill in topp tio så spelar det inte så himla stor roll egentligen. Jag springer ju. Och det går fortare än jag vågat hoppas på. Och det är roligt. 

Annars är o-ringen inte riktigt vad det var när man var liten. Det var ju lite mer med allt runt om kring. Man gick på torget varje kväll och tyckte det var det bästa nånsin. Man spanade in alla snygga killar och planerade inför sjätte etappen redan på måndan. Nu planerar vi inför att kunna åka hem direkt på fredag.

Men det gör inte så mycket. Sjätte etappen är inte riktigt grejen för en 33årig avdankad gammal tant. Vi siktar på att trycka gasen i botten och hinna hem till lördagens persmässa istället. 

Men först har vi tre etapper kvar. Nolltolerans mot bommar blir det.