Elin

Så här är det.

Nu tänker jag skriva ett självutlämnande inlägg.

Jag vill bara varna känsliga läsare.

Vill ni inte läsa kan jag rekommendera Kissies.se eller någon annan ytlig blogg full av silikon. Eller nåt.

Jag har kommit på en sak.

Jag är nästan 30 och singel.

Eller ja, det är inte så att jag gått omkring och trott något annat och helt plötsligt insett läget. Nä, det är bara mest ett konstaterande.

Det jag egentligen har kommit på är att jag är feg.

Något så fantastiskt feg att jag knappt förtjänar något annat än min sociala status.

Och om jag inte tar och slutar med det så kommer jag att vara singel när jag dör år 2100, alltså 118 år gammal, av att jag är uttråkad (vilket jag ska göra enligt ett test jag gjort på nätet, och tror på till hundra procent).

Jag inser att ju äldre jag blir, desto fegare blir jag.

För några år sedan kunde jag faktiskt tänka mig att fråga en kille om en dejt. I nyktert tillstånd. I dag blir jag livrädd och får ont i magen bara av tanken.

Men det kan inte fortsätta så.

Jag måste bli modigare.

Ta livet i mina egna händer, för att vara klyschig.

Det kanske vore en idé att göra som tioåringar gör - helt enkelt gå fram till någon och fråga chans. Eller, jag borde i alla fall fråga om en fika.

Jag menar, vad är det värsta som kan hända?

Kommer han att skratta högt och peka på mig? Knappast.

Kommer han att slå mig hårt, knäa mig i magen och be mig dra åt helvete? Nä.

Kommer han att anmäla mig för ofredande? Det tror jag inte.

Nej, hur jag än vänder och vrider på det så kommer jag fram till att det värsta som kan hända är att jag får ett nej.

Och det kan faktiskt, med lite tur, sluta med att jag får ett ja.

Och då är ju allt så himla mycket värt det.

Alla ni som är superstadgade, har femtio barn, stort hus och bil och allt det där - hur fasen gör man?