Elin

Den är här nu.
Vare sig ni vill det eller inte.
Hösten.
Med kallare vindar, mörkare kvällar och gulröda träd.

Jag gillar hösten.
Egentligen kanske man inte får säga så, men en riktigt klar, kall, vacker höstdag i slutet av september gör mej gladare än en stekhet sommardag i juli.
Vet inte varför.
Men det passar nog mej lite bättre.
Det där kyliga och inte så påträngande.

Har ni tänkt på att hösten luktar?
Det kanske alla årstider gör, men jag slås mest av dofterna som drar in när hösten börjar göra sitt intåg. Det doftar antagligen från naturen som gör sig beredd på en lång kall vinter. Från gräset som blir fuktigt och kallt varje natt och från löven som börjar falla från träden.

För mej doftar det även andra saker.

Det doftar Lidingölopp.
Med tidig uppvärmning på morgonen.
Nervositet långt ner i maggropen.
Några sista upphopp nere på Grönsta gärde innan starten gick.
Rusning uppför första backen.
Upp och iväg...
Blodsmak.
Målgång och lycka.
Prisutdelning.
Övernattning på Säckatorp med alla andra.
Antagligen höstens bästa helg under femton år av mitt liv.
Jag saknar det.

Det doftar tuffa race på rullskidorna i Slättbergs backar.
Blöt asfalt med förrädiska löv.
Sylvassa stavar mot hård vägbana.
Ångande andedräkt ur hårt arbetande lungor.
Peppande hejarop från kompisarna.
Korsar mållinjen och rullar sakta tillbaka ner mot Mora.
Jobbiga pass.
Men så fantastiskt givande.

Det doftar Daladubbel.
Gemenskap.
Orientering när den är som kallast.
Och roligast.
Stafett följt av lång bana med Ylva som sällskap.
Kylslagna myrar, varma kroppar.
Målgång och lyxig inomhus dusch.
Bussresa hem mot Hälsingland.

Jag blir faktiskt aldrig så nostalgisk som på hösten.
Vet inte varför.
Men jag tror att det är ett tecken på att jag ser årstiden som en slags nystart.
Det är dags att ta tag i det som ska kallas livet och göra något bra av alltihopa.
Får se vad det kommer att bli.
Och vilka doftande minnen jag sparar för framtiden.