Elin

Jag tänkte skriva något klämkäckt om våren eller om hur snäll Arvid var i dag när vi träffade två småtjejer som frågade om de fick klappa hunden. Men allt fastnade i halsen. Eller i fingrarna som stelnade på tangentbordet.

 

För jag scannade igenom mitt Facebook-flöde och läste flera dystra uppdateringar.

 

Under mitt sista år på Mora skidgymnasium berättade tränar-Ingrid att hon drabbats av cancer. Den första fajten vann hon, men sjukdomen kom tillbaka och nu har jag precis fått veta att Ingrid somnat in. Precis mitt i den vackraste våren. Det känns så otroligt sorgligt. Och orättvist. Fast som Kristian Gidlund sa på Nyhetsmorgon här om dagen - säger man att det är orättvist att man drabbats av cancer säger man egentligen att det borde ha drabbat någon annan i stället. 

 

Hur som helst. Under mina fyra år i Mora - antagligen de bästa i mitt liv så här långt - var Ingrid en stor del. Stort tack för allt. Jag glömmer aldrig den tiden. Eller dig, Ingrid.