Elin

Men med ett lite sämre slut.

För första gången på typ hur länge som helst är jag hemma från jobbet med en lite krånglig hals och en jättetrött kropp. Jag är alltså förkyld. Dessutom matchar mina halsmandlar vädret ute. Vitprickigt. Det kanske är lite mer än ni vill veta, men jag hör faktiskt till dem som kan gapa så att jag ser rakt ner på halsmandlarna. Testa. Det krävs en hel barndom med halsflussar för att man ska besitta den kompetensen.

Äckligt, kanske du tycker.

Rätt lämpligt, tycker jag.

För som i morse - som alltid får jag jättedåligt samvete när jag ska vara hemma från jobb eller skola en dag. Jag velade fram och tillbaka rätt länge, men det som fick mig att bestämma mig var när jag tog ficklampan och lyste rakt ner i strupen.

Det såg inte så bra ut.

Fläckvis snöfall.

Så jag klädde av mig och kröp ner i sängen igen. Sov till tolv. Vilket jag nog inte gjort på tio år.

Nu slår jag rekord i att ha tråkigt.

Det är ingen hit att sitta på 22 kvadrat en hel jäkla dag och veta att man ska göra det samma till man är trött nog att somna igen. Vilket jag i värsta fall inte blir innan midnatt. Det är en himla tur för mig att det är På spåret i kväll. Som jag väntat och längtat. Äntligen.

I morgon är det Mustasch på Tranan.

Det finns inga hinder.

Jag ska dit.

Undrar om det finns någon app som tar bort vita fläckar i halsen?

Jag tänkte lägga upp en bild på mina vita halsmandlar.

Men det blev nåt annat vitt.

Lite vackrare.

Harsa 2008.

Vinter när den är som vackrast.