Elin

"Bloggar är döda" lär jag ha sagt på jobbet här om dagen. 

Och det tror jag att de är också. 
Bara därför tänker jag skriva nåt lagom tramsigt här. 

Det är liksom på tiden.

 

I onsdags opererades alltså knät. Sju månader efter smällen med stubben skulle felet åtgärdas, och om jag får tro Ingmar så gick allt så bra som det kunde gå, det såg ut som han trodde och det kommer att bli bra. Det som han hittade var som en lös brosk-flärp som slogs loss i smällen där i april. Den togs bort nu, och lämnade ett hål på ungefär en kvadratcentimeter. För att få brosk även på den biten av insidan på knäskålen så väckte man lite stamceller genom att göra små hål i benet. Sen fattar tydligen de små, smarta cellerna att de måste rusa till hålet och bli just brosk just på det stället där det saknas. De är smarta, de där stamcellerna. De kan bli lite vad som helst. Jag tänker att de är som små, vetgiriga högstadieelever. De vet inte vad de ska bli när de blir stora, men petar man dem i rätt riktning så blir de det man ber dem om. Typ ungefär i alla fall.

 

Nåväl.

 

Jag kom hem på eftermiddan där på onsdan och mådde svinbra. Jag vaknade dagen efter och mådde svinbra. Jag gick till jobbet och mådde svinbra. Fram till lunch. Sen började jag få svinont. Och det blev bara värre. Knatade till apoteket för att hämta ut citodonet jag blivit utlovad. Det hade Ingmar glömt skriva ut till mig. Då fick jag ännu ondare. Klockan två gav jag upp och gick hem från jobbet. Vid fyra hade receptet kommit och jag kunde börja knapra tabletter. Och det var smått fantastiskt.

 

Nu har jag slumrat till och från hela natten, petat i mig lite mer tabletter, känner mig lite bättre. Men bestämde i morse när jag vaknade klockan sex att jag minsann inte ska gå till jobbet. För jag kan knappt gå till toaletten. Och jag är lite morfinslö. Och har ont. Då kanske man inte ska jobba. Även om det är som tortyr att sitta hemma en hel fredag. Save me.

 

Nåväl.

 

Jag ska bli bra inom några veckor. 

Jag ska få springa om en vecka. Lite försiktigt. Sen om tre veckor ska jag kunna springa lite mer. Det känns ganska otroligt just nu, när jag går som en räka och håller mig i väggar och möbler för att få stöd. Men det är som det ska vara. Jag har haft tre instrument inne i knät, under knäskålen, och då ska det göra ont. Sådäså.

 

Sen väntar vi på vintern.

Jag ska köpa nya skidor som en belöning till mig själv. Jag ska åka till fjällen, leta snö, träna mot Vasaloppet och hålla mig frisk från och med nu till minst april.