Elin

Bloggen är i det närmaste att betrakta som död.

Vi kan se det här som en dödsryckning. Sen får vi se vad som händer. Vem vet, jag kanske får en massa bokstäver över och börjar blogga som en galning. Men antagligen inte.

 

Arvid är borta. Det vet ni kanske redan. Eller borta, han är ju hemma. I Edsbyn. Snart hos sin riktiga matte och alla andra han ser som sin flock. Jag hoppas han minns mig då och då. Jag minns i alla fall honom. Och visst, det är ju friare och många gånger enklare utan hund. Men det är så satans tomt. Ingen som snarkar så mycket att jag måste gå upp och säga åt honom på nätterna, ingen som kommer och kollar om jag vaknat på lördagsmorgnarna, ingen som tittar på när jag äter. Nu är det bara jag liksom. Tråkigt är vad det är.

 

Semester har jag inte heller. Eller, som vanligt har jag de där två veckorna i augusti då jag åker upp till den där mytomspunna baren där allt händer. Typ. Om knät vill bli bra så ska jag knalla på alla de där promenaderna på dagarna, läsa böcker, inte laga mat på tio dagar och bara må gott. Och däremellan jobba åttatimmarspass. Jag längtar faktiskt. Efter att komma bort och göra något annat.

 

Och i höst är det jag som åker till Nya Zeeland. För att jag vill, för att jag kan och för att jag måste. Vara ledig på riktigt och långt hemifrån.

 

Förresten så krånglar knät som råkade springa in i en buske för 2,5 månader sedan än. Jag blir så himla förbannad när jag tänker på det. På allt jag vill göra men som jag inte kan. Jag har faktiskt inte förtjänat en knäskada till. Jag har faktiskt inte det. Men likförbannat är den där. Och vägrar försvinna.

 

Mitt uppe i allt förlorade jag en budgivning på ett helt perfekt hus. Himlaskitårå. Som att det inte vore nog med elände.

 

Men jag ska inte klaga. För i det stora hela så är det ju ändå helt okej.