Elin

Att vara helt besatt och uppslukad av något kan vara bra, roligt och inspirerande - men också jobbigt, tjatigt och stressande. Det har knappt gått en dag de senaste två åren som jag inte tänkt på Vasaloppet. Först med sikte på 2016, men så låg jag plötsligt i soffan och hostade och snörvlade och insåg att det inte skulle bli något lopp. Så jag började tänka på 2017 istället.

 

Men varför blir jag så besatt då? Jag är ju inte ens bra. Eller, jag är kanske lite bra ändå, men det är ingen som förväntar sig några stordåd från min sida. Utom jag själv förstås. Och det är nog där ganska mycket ligger. Tävlingsdjävulen som för alltid kommer finnas kvar tillsammans med ambitionen att aldrig göra något halvdant. Jag går all in.

 

Egentligen är det ju ganska orimligt. För man kan faktiskt träna, tävla, motionera och sporta utan att sätta press på sig själv. Sägs det. Men det är ju dubbelt det där - för jag älskar att sträva mot något, att försöka göra något bättre än man tror att man kan.

 

Efter Vasaloppet i söndags var det blandade känslor. Alltså givetvis är alla som går i mål där i Mora stolta och nöjda bara med det faktum att man klarat av loppet, så även jag. Men ändå. Jag nådde inte mitt mål som jag tänkt på i ett par år. Jag hade inte den dagen. Hade hjärnan fått bestämma hade det gått, men tyvärr finns en kropp med i leken som ibland gör lite som den vill. Den var inte fullt så sugen på att åka fort, kan man säga.

 

Jag trodde att allt var kört i lördags. Jag kände mig risig, kroppen orkade ingenting. Jag snyftade lite och tyckte synd om mig själv ett tag, men sen fanns det egentligen bara ett läge: köra så gott det går och så länge det håller. Och det gick bra inledningsvis, lugnt uppför första backen, alla stavar hela i trängseln osv. Och det gick fortsatt bra i i alla fall i fyra mil. Sen blev jag trött. Men kämpade på ändå. Och även om det kändes som att hela startfältet passerade mig sista milen så höll jag i det helt okej. 

 

Känslan i mål var framför allt lättnad. Glädjen fanns där, men djupt begraven i smärta från armbågar och ljumskar. Jag var bara så glad att det var över. Och när jag haltade mot duschen, med högerbenet släpandes efter mig eftersom ljumsken kändes som att den hade en kniv i sig, så var det nästan så att jag grät lite. Av trötthet kanske. Eller av stolthet. Eller av besvikelse. Jag tror det var lite av varje.

 

Men även om det är skönt att det är över så kommer tomheten smygandes. Vad sjutton ska jag hitta på nu då? Ja, jag ska ha lite semester från allt vad fokuserad träning heter, bara göra sånt som faller mig in. Träna lagom, gå på lite fest med vänner och kollegor, hoppas på en bandyfinal om några veckor och sen vänta in våren och snöfria skogar. 

 

Kanske behöver jag inget att fokusera på. Jag vet att jag kan springa långa pass eller cykla flera mil i skogen utan att tänka på nån tävling långt borta. Men allt blir ju lite roligare om man har något att se fram emot. Jag har inte bestämt mig helt och hållet än, men det kan bli så att sommarens mål blir en fjällmara. Jag som alltid sagt att jag aldrig ska springa Stockholm marathon har kommit fram till att jag kan tänka mig samma distans fast på annat underlag. Tror jag. Vi får se.

 

Och nej, det blir inget Vasalopp 2018. Alla ni som skrockar och tänker "hoho, vi får väl se, du står nog där nästa år igen": NEJ JAG GÖR INTE DET. Säger jag ju. Tjejvasan. Det blir nästa vinters mål. Mer lagom. Och mindre smärta.

 

Men om vi ska summera vintern 2017 från mitt perspektiv så är jag väldigt nöjd med vad jag gjort. Jag har åkt ett par långlopp och två kortare tävlingar som har gått bra, jag har haft en häftig upplevelse i SM-spåren inför tusentals åskådare - och jag har trots allt klarat av 90 kilometer på skidor med äran i behåll. Sex skidtävlingar på en säsong. Vi får nog gå tillbaka 15 år i tiden för att hitta den säsong jag gjorde det senast.

 

Allt detta under en vinter som vägrade ge oss snö, förrän i allra sista stund. Det är inte alltid så lätt att vara skidåkare. Men det är fasen bland det roligaste som finns.