Elin

Allt blir som bekant inte som man har tänkt sig. Men nånstans så måste man ju våga tro på att det kan bli rätt bra ändå. Till slut.

 

Knät blev ju inte bra i den hastighet jag hade önskat att det skulle. Så igår hände det - jag förde över min startplats i Vätternrundan till Linneas bror. Det blir inga 30 mil runt sjön. Eller nån klassiker. I alla fall inte i år. Men det känns faktiskt inte så hemskt ändå, för jag googlade och kom fram till att det kommer fler år. Fler Vätternrundor, fler Vansbrosimningar och fler Lidingölopp. Och framför allt så kommer det fler Vasalopp. 2015 års upplaga är mitt stora mål just nu. Allt jag kan göra innan dess är en bonus.

 

För knät bråkar. Fast det gör mindre och mindre väsen av sig för varje dag som går. Kortisonspruta, antiinflammatoriska tabletter och sträng vila hjälper nog trots allt. För knät blev tydligen inflammerat av smällen. Jag hatar den där stubben för resten av mitt liv. Eller i alla fall för resten av den här säsongen.

 

Så när vårplanerna gått i stöpet försöker jag komma på nya grejer att sysselsätta mig med. I helgen var jag på rockabillyafton i Trönö och på lördag är det stor gala när Ljusdals-Posten firar 100 år. Och så går jag på fotboll och pingis och försöker titta så mycket på Netflix-serier som jag orkar. Men jag saknar träningen och Arvid-promenaderna. Och jag borde masa mig iväg till gymmet. Det finns många muskler som inte sitter ihop med knät och som jag borde försöka träna. I morgon. Kanske.

 

Och på jobbet känns det som att en dag är åtta minuter och jag hinner alldeles för lite. Om en dryg vecka lanserar vi nya sajten, och innan dess är det en hel del lösa trådar som måste knytas ihop. I morgon blir det en liten hälsingeturné för att visa kollegorna lite grejs. Alltid trevligt. 

 

Så. Nu ska jag äta och sen ta med mig knät och gå på pingis.