MENY
Long time no see. Typ. Fast å andra sidan har jag inte haft något jättefräsigt att skriva om heller. Jag kanske kunde ha nämnt att vi haft en grym julfest på jobbet som kan gå till historien som den bästa festen nånsin i den genren, dessutom med det bästa quizet ever. Och så kunde jag ju ha berättat om den förbannade visdomstanden som gjort livet surt de senaste två dagarna och tvingade mig till en ofrivillig drickyoghurtdiet. Eller så kanske jag borde ha sagt att Arvid och jag ska skiljas, först nu tillfälligt över jul och i januari, sen mer premanent framåt våren.
Men jag har liksom inte haft tid att berätta allt det där. Och har väl inte tid att gå djupare in på det där nu heller. December kom emellan, kan man säga. Månaden från helvetet rent jobbmässigt, då miljarder saker ska bli klara, samtidigt som minst tre personer passar på att vara sjuka varje dag. Typ. Fast jäklar vad bra vi har fixat det! Jag är nöjd. Och stolt.
Men det rör på sig på andra sätt på jobbet också. Och det kanske är därför jag sitter här och plitar ner ett av mina sällsynta blogginlägg, trots att klockan passerat 21 och därmed läggdas för sådana som jag. En av grejerna inom Mittmedia är att allt ska förändras mest hela tiden. Det är ju bra, så att man inte tror att man ska bli uttråkad på jobbet. Nu är den här förändringen som gäller mig kanske inte något som Mittmedia har med att göra egentligen, utan det är ett val jag själv gör.
Från och med någon gång i mitten av januari så slutar jag som nyhetschef på Kuriren. Jag kan det där nu. Känns så himla 2013.
Eller så inte.
Jag kan det inte alls egentligen, jag är kanske i början av att lära mig ett jobb som jag gillar, och som jag kanske skulle kunna bli riktigt bra på. Men när jag nu fick frågan om jag ville bli någon slags ansvarig för våra digitala kanaler så sa jag till slut ja. För det är där jag hör hemma.
Jag blir alltså typ den som ansvarar för helahälsingland.se och för den webbgrupp som jobbar med att drifta sajten. Det sägs att jag ska driva den digitala utvecklingen framåt inom Hälsingetidningar, och det både skrämmer och inspirerar. Jag tror det kan bli bra. Om jag bara får en chans att hitta min plats och definiera min exakta uppgift. För jag sätter mig på en stol som inte finns, tar en tjänst ingen haft innan.
Och nej, jag tar inte ett steg nedåt på någon karriärstege eller något sådant. Jag ser det i alla fall inte så. I en tid där alla medieföretag befinner sig mitt i gigantiska omställningsarbeten, där fokus ska lyftas från print och riktas mot det digitala, ser jag den här uppgiften som lika viktig som den jag lämnar. Minst.
Så nu vet ni. Jag flyttar alltså i januari. Men bara ungefär tio meter. Från desken till digitalgruppen. Vad som händer sedan får vi se. Inget är säkert på något sätt. Men det är ju lite det som är det häftiga med allt också.
God jul!
2