Elin

Det här blev alltså veckan då det jag gått och väntat på hände. Kristian Gidlund somnade in, och ett helt land sörjde. Konstigt det där egentligen, hur det blev som det blev. Fast ändå inte. Grips man inte av det han skriver eller säger så har man inget hjärta. Eller så är man bra på att inte visa vad man känner. SVT lär ha spelat in en slags serie med honom som ska visas snart. Döden, döden, döden heter den. Och är samtal kring det vi har svårast att prata om - just döden. Jag ser fram emot det. Och mot den bok som ska ges ut postumt. Enligt Kristians önskan.

 

Det här blev också veckan då jag sprang nattorientering igen. Det var ungefär tusen år sedan jag sist gjorde det i något slags tävlingssammanhang. Minns något från ett DM i Segersta. Alla D16-tjejer var mer eller mindre vilse. Kajsa från Bergvik satt bredvid en stig i mörkret och grät. Jag plockade upp henne och vi var flera stycken som hjälptes åt för att komma i mål. Jag tror det var ungefär efter det som jag bestämde att det där med nattorientering bara är trams. Men i går var det rätt okej ändå. 4,1 km i Kygelvallen tog 37 minuter trots ungefär tre minuter bom, jag fick ett rejält tempopass och är bara så himla glad över känslan i kroppen och benen. Det är inte det att jag är snabbast eller starkast eller något sånt. Inte än. Jag är på gång, jag känner mig starkare och starkare, och jag tycker orientering är det absolut roligaste som finns. Längtar redan till våren. Tiomila får bli något slags mål. Jag ska vara med där.

 

I övrigt så minns jag inte så himla mycket av veckan. Fem dagar på jobbet går så snabbt att jag knappt hinner säga trattkantarell (jag plockade mina första någonsin i dag - det är stort!), och allt blandas med träningspass, hundpromenader och massor av sömn. För att jag ska funka. För att jag ska orka.

 

Härnäst då? I veckan som kommer är det inget särskilt på gång. Jobb, jobb, jobb, träning, träning, träning. Det är gott så. Och i oktober är det 25manna. Det jag förr tyckte var höstens roligaste tävling men som jag missat de senaste tre åren på grund av skadan. Nu bara ska jag vara med igen. Jag längtar.