Elin

Vet ni? Nyss hittade jag en bortglömd påse Turkisk peppar i en jackficka. Mer än så krävs inte för att rädda en söndagskväll. Nu ska jag invänta Landet runt och söndagsmysa järnet. För i morgon är det jobb igen. En vecka till jul. Det är faktiskt helt galet. Inte bara för att det inte finns någon snö, utan för att det ju var jul alldeles nyss. Det är helt klart jul för ofta.

 

Nåväl. Det har rört på sig på flera håll den senaste tiden. Och det är kanske därför jag sitter här och skriver. Bloggar är ju döda. Så även min, men det är ändå lite roligt. Den fyller förresten nio år nästa år, bloggen. Inte illa. 

 

Någon snö har det ju som sagt inte kommit. Jag har trots allt stått på skidorna en sväng, trots att jag inte tagit mig iväg till fjällen eller någon annan plats som har spår. I Bollnäs finns i alla fall början till ett konstsnöspår, och det testades här om dagen. Hur det gick kan ni se här. Nu finns det även 5,5 km i Harsa, på sjön där, och jag kommer åka dit varenda ledig dag över jul och nyår. Om det nu inte inträffar något oväntat som ett snöfall härhemma i december. Kom igen nu, liksom. Jag har ju köpt nya skidor och allt. Madshus värstingskidor, med chip och grym acceleration. Borde kapa minst tre sekunder på Vasaloppet. 

 

För ja, jag tänker åka Vasaloppet hur det än går med träningen innan. Klarade jag det förra året med en jätteförkylning och en grym halsfluss veckorna innan så klarar jag det den här gången också. Och än är det bara december, och jag har aldrig varit starkare i överkroppen efter alla timmar i stakmaskinen. Nu tillåter knät även att jag kör max på spinningcykel och i crosstrainer, och det börjar gå okej att springa. Så va fan. Det blir bra det här.

 

Och vintern kommer gå i skidornas tecken på fler sätt. I februari är det skid-VM i Falun och jag kommer få jobba där. Som journalist. Göra tv och massa annat. Det kommer säkert bli helt galet, och jag är faktiskt nervös, men jag är så himla glad att jag får chansen. Det kan bli precis hur kul som helst. Dessutom blir det genrep på världscupen i Östersund helgen innan VM. Jag längtar till februari.

 

Och sen längtar jag till mars. Torsdagen den 12 mars klockan 12.10 lyfter ett plan från Arlanda med mig i. Jag ska ju till Nya Zeeland och det känns overkligt. Ja, jag åker ensam. Och ja, det är klart det är lite nervöst. Men ändå helt rätt. Jag tror inte jag kommer vara så ensam när jag väl är på plats. Och jag är rätt bra på att klara mig själv, så det kommer gå fint. Att resa själv är nog inte helt dumt ändå, jag får bestämma själv vad jag gör och göra allt i min takt. Alltså skitfort. Den 13 april är jag hemma igen. Då har jag hunnit bli 33 år. Herre gud. Jättegammalt.

 

Det är rätt gött att ha massa saker att se fram emot 2015. För det här året blev ganska konstigt. Fast bra ändå. Har insett att en av de bästa grejerna jag gjorde 2014 var att ta bort en visdomstand. Det kanske säger något om året i stort. Fast om jag tänker efter så har jag gjort andra typiskt bra grejer också. Så det är inte så illa trots allt.

 

Nä. Det blir inte mer än så här. Ni orkar ändå inte läsa tror jag. Så nu ska jag fokusera på min Turkiska peppar. Och på Landet runt.