Elin

1989 var jag på mitt första Femdagars. O-ringen, alltså. Folkrörelsen som vi orienterare växer upp med och viker varje vecka 30 åt. År efter år. Jag minns inte när jag sprang första etappen själv, men tror att jag sprang ett helt Femdagars första gången 1993. Falkenberg. I D12B. Den lite lättare klassen för oss som inte var så bra. Eller bara lite fegare. Eller hade lite försiktigare föräldrar.

Men jag blev ju bra. Och modig. Sen. Toppåret i O-ringensammanhang var 1997, femma i D15 och brons på USM några veckor senare. Jag var rätt grym då. Det skulle jag vilja hälsa till mitt 15-åriga jag. För jag är inte det längre. Riktigt. Men orientering kan man springa utan att man är bäst i världen. Eller ens bäst i nån kategori alls.

När jag blev senior 2003 insåg jag att jag skulle springa i samma klass i 14 år. 14 år är en livstid när man är 21. Men inte ens det varade för evigt, och nu är jag inne på sista versen. För nästa år kan jag springa som ung tant i D35 om jag vill. En ny era inleds. Ung och lovande har aldrig känts mer avlägset. Gammal och avdankad kör vi på. Tills det är slut på riktigt.

Men innan jag får ta det klivet ska jag klara av fem etapper i Sälen. Och eftersom det är lite nostalgi över att göra sitt sista senior-år så ville jag inte göra det så enkelt för mig. Så jag springer inte kort-klass, som förra året, utan D21, klassen under de två elitklasserna. Banorna är kanske lite för långa och kroppen lite för otränad löpmässigt. Men va fan. Vad är det värsta som kan hända? Sist kommer jag inte. Å placeringar känns oviktiga. Fem lopp jag är nöjd med är målet. Inga gigantiska bommar på de trixiga fjällsluttningarna. Om det nu är ett realistiskt mål för den som inte sprungit orientering sen i höstas.

Jag ska försöka plocka fram 1997 års version av mig själv och ösa på så gott jag kan. Och orkar. Sen får det gå precis hur det vill. Sen ska jag ju ha roligt också. Det får man ju inte glömma när man frustar och stånkar omkring däruppe på fjället.

Vi säger så. Så får vi se om jag lever på fredag. Uppladdningen är det i alla fall inget fel på. Skön eftermiddag på en uteplats i en stuga i skogen, vatten och ätbara grejer inom räckhåll. Semester, helt enkelt.