Elin

Det är som det är och det blir som det blir. Det är precis så det är, och så det alltid kommer att vara på nåt sätt.

 

För typ ett år sedan bestämde jag mig för att (nästan) skippa sommarsemester och istället åka fyra veckor till Nya Zeeland i november/december. Det verkade inte omöjligt, men sen gick jag och kraschade med knät in i stubben och sen blev det som det blev. Och nu är det som det är. Och även om det kanske inte varit så bra så kan jag inte göra så mycket åt det.

 

Jag väntar otålig som få på operationstid, för operationen måste göras innan jag kan åka. Det går inte att åka till världens med äventyrliga land och sen inte kunna göra några äventyr. Så snälla landstinget, snälla Gud på ortopeden - ge mig kallelsen och låt operationen bli gjord i oktober. Eller tidigt i november. För då blir det som det blir - och jag tror det kan bli bra. För av allt att döma är det bara lite brosk som ska bort, och det borde väl Ingmar kunna klämma in på en kafferast?

 

Men om det inte blir Nya Zeeland så blir det något annat. Då är bara frågan vad. Och hur länge. Kanske två veckor. Kanske solsemester, även om jag är emot det. Eller så kör jag fyra veckor storstäder blandat med strandhäng. För jag kan knata hjälpligt. Och det är inget som förvärrar skadan. Tips på resmål mottages tacksamt. Liksom hållna tummar för att operationshelvetet ska blir gjort.

 

Jag skrev ju en krönika häromdan. Om det här med normer och om det här med barn. Det kändes bra att skriva den, och jag har aldrig fått så mycket gensvar på något jag skrivit någonsin. Häftigt som tusan. Många har sagt tack - för att jag skrev om exakt det de själva gått och tänkt på. Och det blir jag visserligen glad av, men det är också lite konstigt. För varför ska det vara så himla konstigt att välja att leva ett liv som inte följer en skapad norm? Nä. Stå på er för tusan. Det blir som det blir och det kommer bli bra ändå. På nåt sätt.

 

Arvid har flyttat. Igen. Men han ska hit igen till helgen när matte drar till Holland en sväng. Hattigt för stackars Arvid, men jag tror han klarar det. Jag kan erkänna att det är skönt utan honom ett tag, men samtidigt helt brutalt tomt. Nästan läskigt att öppna dörren hemma till en tom lägenhet, och konstigt att ingen kommer och tittar vad man gör så fort man öppnar skafferiet. Jag borde nog överväga att skaffa en karl av något slag. Han kanske också blir glad när jag ger honom mat och kliar honom under hakan.

 

Nä. Nu tar vi och tittar på Ensam mamma söker. Det blir bra det.