MENY
Den 15 juli loggade jag ur, plockade ihop på mitt skrivbord och lämnade redaktionen i Hudiksvall. Sex veckors semester låg framför mig, och det kändes som att jag skulle vara ledig för alltid. Men jag borde ha vetat bättre. För inget varar för evigt. Särskilt inget som är tidsbestämt till att vara i sex veckor. För nu är det slut. I morgon är det back to reality som gäller.
Skulle någon säga att jag får vara ledig sex veckor till så skulle jag så klart inte säga något annat än "ja tack", men samtidigt är det helt okej. Faktiskt. För det har varit en maxad semester, jag har på nåt sätt hunnit göra så mycket man kan på sex veckor. Jag har varit överallt känns det som, utom hemma. Blommorna har fått tas om hand av grannen Karin, som inte bara vattnat utan även ansat och pysslat med mina växter. Jag har aldrig haft så fina blommor.
Allt började i Slättberg i Orsa. Sommarfest med Arvid. Eller ja, med Jessica och en hög härliga människor också. Mat, vin, sång och dans. Perfekta sättet att fira in sommaren på. (Bild lånad av Costas)
Och det fortsatte med några dagar i Blommaberg, med Arvid. Soligt, varmt och mycket knott. Som det ska vara i Blommaberg.
Sen packade vi våra orienteringsskor och drog till Sälen och O-ringen. En vecka i fjällen blev tuff, men jäkligt rolig. Förutom en kass sista etapp sprang jag bättre än jag trodde att jag skulle kunna göra. Och det fick mig att se fram emot orientering - och löpning - i höst.
Efter det var det bara att dra hem, fira att sommaren var slut med Persmässan, men konstatera att fyra veckor återstod av min semester. Så inget slut där inte. Nä, jag packade en liten väska och drog till Stockholm för att träffa lite kompisar och snylta på brorsans lägenhet. Innan det var dags att dra hem igen, packa en stor väska med Fjällräven-kläder och dra till Abisko.
Efter en dryg vecka bland vandrare, öl och renkött i ett kallt norra Norrland var det Söderhamn som gällde - i ungefär 1,5 dygn. Jag hann med Strömmingsloppet på 10 km och förvånade mig själv med att springa på drygt 45 minuter. Jag ska definitivt springa mer i höst.
Sen väntade the big final. Island. Så - packa om, dra till brorsans lägenhet igen, och vidare mot den magiska ön. Och har man avslutat sin semester så ska man fasen inte klaga. Det var liksom bara underbart. Åk dit, säger jag.
Så - nu sitter jag alltså här. Hemma. Vid mitt köksbord. Och liksom undrar hur man tar tillvara på den sista dagen. Det är sol ute. Tyvärr lite förkylning kvar från Island, så det blir ingen träning. Kanske svampletning. Kanske en promenad. Kanske lite Netflixande. Garanterat massa ångest framåt kvällen.
Men hösten brukar vara bra den med. Jag gillar ju den. Jag ska försöka tävla, träna och göra annat som jag mår bra av. Planera en weekendresa, gå på fest, göra ingenting, göra allting. Och försöka att inte stressa ihjäl mig på jobbet. För det är inte värt det.
Nog fasen blir det bra det här. Och det är inte så långt kvar till jul. Och sen är det sommar och megalång semester igen.
0