Elin

Men alltså.

Ja vet inte ja e.

Men här sitter jag och målar naglarna, ena handen i silver och den andra i knallrosa. För att jag tyckte att det passade alldeles utmärkt en måndag som denna.

 

Det är så himla mycket höst nu. 

Och alla som faktiskt kan springa två timmar lugnt, underbart, skönt distanspass i skogen - GÖR DET. Gör det nu och så ofta ni kan. För jag kan inte. Jag ställer mig i stakmaskinen och gör allt för att dra sönder den så länge. Visserligen ger det något. Men jag längtar ut. Ututut. 

 

Nu är visserligen jag och Arvid ute rätt ofta. Vi går. Gårågårågår. Och Ingmar har sagt att jag inte kan förvärra knäskadan, så därför går jag. Ågårågår. Tills jag faktiskt blir litelitelite trött i alla fall. Men jag längtar efter att springa. Även om jag vet att det kommer gå så himla sakta när jag väl kan börja så längtar jag. Och efter cykeln. Att trycka på uppför en backe så att det skriker i låren. Det längtar jag efter. Fysisk smärta. Aldrig så saknad som när den inte finns inom räckhåll.

 

För Ingmar ska gå in i knät snart, och sen ska allt bli precis hur bra som helst. Är min plan. Fan för den som försöker sabba den. Typ ställa nya stubbar ivägen eller nåt sånt. Gör inte det. Jag är värd att få vara hel några år nu.

 

Arvid flyttar om en månad. Sen är mitt hem återigen en totalt han-fri zon. Det är nog så det ska vara. Karlar ställer till bekymmer. Hundar fäller hår, men mer är det faktiskt inte. I helgen har Arvid varit den perfekta sambon. Glad, lugn och tyst. Sovit när jag tittat på film, väckt mig lagom tidigt på morgnarna. Han är bra han.

 

I morgon ska jag till Sundsvall. 

Nästa helg ska jag till Stockholm. 

Jag ska se Perssons pack på riktigt. Jag gjorde inte det i somras där i Forsparken. Annat kom emellan och det var ju dumt. Men den här gången ska jag lyssna så noga att jag minns varje litet ord. Så dä så. Sen ska jag dricka öl på alla stans pubar. Nästan. Eller så ska jag lägga mig i tid så att jag orkar shoppa på stans alla affärer på söndan. Oklart.

 

Vi får se.