Elin

Redan innan 2012 hann börja så visste jag att det skulle bli ett händelserikt år. Jag visste att jag skulle få se Hongkong, Singapore och delar av Borneo och att jag skulle fylla 30 och fira det med pompa och ståt. Jag var nöjd bara genom att veta det. Men året blev så mycket mer. Det blev ungefär så här.

 

2012 började den 1 januari, som år brukar göra. Vi var tre tjejer, fyllda till bredden med skumpa och med för tunna strumpbyxor, som stod på ett svinkallt Rådhustorget i Söderhamn och oroade oss över att kommunen smällde upp stora delar av sin budget i ett hejdundrande fyrverkeri. Sen knatade vi hemåt och somnade fnittrande i min lägenhet på Kaptensgatan.

 

Lägenheten som jag lämnade i januari.

 

Kontraktet på min första egna köpelägenhet skrevs någon gång där i januari, och jag flyttade till Norralagatan. Två rum och kök och 51 kvadratmeter. Jag hade tydligen, mer än någonsin tidigare, bestämt mig för att stanna på ett ställe längre än bara några månader. Men för att inte bli helt panikslagen intalade jag mig själv att ”det är bara att sälja om jag vill flytta”. Sen bodde jag liksom i Söderhamn på allvar. Ungefär det sista jag trodde om mig själv när jag var 16 och lämnade Edsbyn för Mora.

 

Det var en riktig skitvinter i januari. Och lika bra var kanske det. Knät var oförändrat jättedåligt och det enda jag kunde göra var att promenera. Men jag fuskade med lite skidåkning på en kortkort slinga på Hällmyra. Finns det spår går det inte att avstå.

 

Jag tror jag blev lite vuxnare där i januari. För den 17:e skruvade jag en gång för alla ur piercingen i tungan. Stången som hade suttit där sedan 2004 är sedan dess borta. Och nä, den är inte saknad.

 

I januari lärde jag också känna en av de mest fantastiska människor som finns. Du vet ju vem du är. Och det vet nog alla andra också.

 

Någon gång i slutet av januari borde resfebern ha kommit. För den 28 februari var det dags för den där Stora Resan. Eller ja, om man är resvan så är kanske tre veckor i Asien ingenting. Men för mig som inte är så himla bevandrad i den stora världen så var det en rätt stor grej.

 

På morgonen den 28 februari visste jag att flera som varit på min inflyttningsfest lördagen innan hade fått ha väldigt många nära samtal med toastolen. Och det berodde inte på alkohol. Och två timmar innan tåget rullar mot Stockholm kräks Ylva. Jag mådde dåligt hela dan och panikköpte vitpeppar på Lidl. Jag som inte ens tror på sånt.

 

Hur som helst – vi tog oss båda ner till Stockholm där på kvällen, och tidigt som satan nästa morgon började världens längsta flygresa mot Hongkong. Om man inte ätit på mer än ett dygn så är 23 timmars resa med två mellanlandningar rena tortyren. Men vi klarade det. Och bortsett från en släng av matförgiftning på Borneo upplevde jag nog något av det häftigaste jag någonsin varit med om under de där tre veckorna. Och jag tror att Ylva håller med.

 

Efter Hongkong blev det Singapore, sen vidare ut till Borneo. Jag ska inte dra hela resan, men om jag får välja ut en grej så får det nog bli riverraftingen. Förbannat roligt!

 

Via världens konstigaste land, Brunei, och en natt i Singapore tog vi oss sedan hem till kalla Sverige igen. Och våren tog sin början.

 

Den där dagen då jag skulle fylla tjugotio närmade sig. Och när den väl kom, den 1 april, så kände jag mig yngre än någonsin. Typ. Något större firande blev det dock inte, inte då. Men planeringen inför Årets Fest i Träkyrkan i Bollnäs pågick som bäst. Återigen tillsammans med Ylva, som egentligen förtjänar ett alldeles eget kapitel i min bok om 2012. Om jag orkat skriva någon. Ett TACK för att du var med mig på några av de största grejerna är i alla fall på sin plats.

 

Den 29 mars hände förresten något rätt viktigt för mitt 2012. En läkare till, typ nummer tre i ordningen, kollade på mitt knä och bestämde sig för att operera. Jag har nog aldrig blivit så glad av att någon sagt att det ska skäras i mig. Ingmar Lundgren på ortopeden i Hudik blev min Gud under året. För när operationen väl blev gjord, i juni, så blev resultatet så himla bra. Knät kommer aldrig någonsin bli helt bra, men så bra som det är nu har det inte varit på över två år. Jag är nöjd så.

 

Våren rullade på. Och den 19 maj var datumet för Den Stora Festen. Så här i efterhand kan jag lugnt säga att jag inte skulle vilja arrangera en sån fest igen. Samtidigt skulle jag inte tveka om någon sa åt mig att göra om det nästa år.  Minst sagt en dubbel känsla. För det var jobbigt, och det var så otroligt mycket mer saker att styra upp innan än jag och Ylva någonsin trott. Men det blev så himla bra. Med närmare 60 gäster till bords, bra mat, goda kladdkakor och världens bästa Per Persson som underhållare blev det succé. Och verkligen något jag för alltid kommer att bära med mig. Men nä – nån repris 2013 blir det inte. Kanske att vi gör om det när vi fyller 40. Men det tar vi då.

 

Sommaren kom – och inleddes med Peace and Love i Borlänge med Linnea. Det bestående minnet är den mest fantastiska Kent-spelningen jag varit på. Det ösregnade, men det gjorde inget. Det gjorde bara allt mycket starkare, mycket bättre. Jag njöt från första tonen, och deppade när den sista ebbade ut. Tack som fan, Kent. Ni gjorde min sommar.

 

När jag kravlat mig ur festivalbubblan väntade de fem veckor som jag hade våndats för rätt länge. De som jag skulle tillbringa på nyhetschefsstolen. Och visst, det var tufft. Det var svårt, det var ovant. Men det gick så himla bra, och det är nog det jag är mest stolt över att jag klarade av under 2012. Med fantastiska sommarvikarier blev det fem otroligt roliga veckor, och aldrig har arbetsdagarna gått så snabbt.

 

Fem veckor gick alltså på ett kick, och sedan satte jag mig på ett nattåg för att ta mig till Abisko och årets upplaga av Fjällräven Classic. Det blev som det brukar – väldigt fantastiskt roligt. Och jag har lovat att komma tillbaka 2013. Sen får vi se.

 

Hösten kom. Och jag gillar ju den, så jag var inte den som gnällde. Jag kunde träna, och det räcker för att göra mig nöjd. Från den första september blev jag tillsvidareanställd hos Hälsingetidningar. En rätt cool grej i den krisande mediebranschen egentligen. Och det känns så klart otroligt tryggt och bra.

 

I september hände ett par stora grejer. Ungefär från en dag till en annan gick jag och blev med hund. Arvid flyttade in, och förändrade min vardag rätt radikalt. Men till det bättre. Jag har sällskap och någon att prata med, även om han kanske inte säger så mycket tillbaka. Bra på att lyssna är han i alla fall. Och en bra kompis i skogen. Fina, fina Arvid.

 

Och så fyllde ju Ljusnan 100 år och det firades med ett hejdundrande jubileum på Tuppens i Bollnäs. Vi drog på stort och lejde sminköser, frisör, åkte limousine och var glammigare än någonsin. Även det ett av de starkaste minnena från 2012.

 

Sen rullade hösten liksom på. Fyra snygga brudar tog en långhelg i Dublin i oktober, drack en massa Guinness och försökte förstå vad fulla irländare sa. Utan så stor framgång. Men vi hade roligt, och jag tror det kan bli fler sådana resor 2013. Och alla år efter det.

 

Sen blev det vinter, och nu sitter jag här, det är slutet av december och jag undrar liksom var året tog vägen? Att det går snabbt är en jäkla klyscha, men jag måste ändå konstatera att det är så. Och även om jag ganska ofta funderar på om jag verkligen ska bo i Söderhamn så trivs jag hyfsat just nu. Eller, jag trivs otroligt bra med jobbet, och just nu är det ungefär hela mitt liv. Det borde kanske inte vara så, men jag antar att det är bättre än att avsky det man gör.

 

Jag vet inte vad jag gör nästa år vid den här tiden, men någon sa att 2013 skulle bli mitt år. Jag hoppas hen har rätt. Och att det innebär nåt bra.