Elin

Alltså. 

Jag förlorade kontrollen över den här bloggen ett tag. Plötsligt funkade inte mitt gamla inlogg längre, lösenordet var tydligen fel. Och eftersom den mejladress jag har som inlogg inte är någon faktisk mejl längre så kunde jag inte heller skicka efter nåt nytt lösen. Så jag har trasslat lite med blogg.se, och nu fått tillbaka makten över bloggen. Fint så.

 

Nåväl.

 

Planen har ju varit att återge Vasaloppet i detalj. Men jag vet inte, det känns lite förrförra veckan. Eller nåt sånt. Men för att vara lite mer kortfattad: Det var en hysteriskt häftig upplevelse som i fem mil kändes helt okej, sen följde en bit då tröttheten kom krypande och sedan avslutades alltihop med ungefär tre mil utan några egentliga spår. Jag har lärt mig att man reagerar på flera olika sätt då. 

 

Först bestämmer man sig för att det går att åka ändå, man kämpar och sliter. Peppar sig själv med positiva tankar. Försöker ta in publikens hejarop. Sen blir man förbannad. Arg på att benen bara åker isär, arg på alla jävlar som trampat sönder spåren åt en, arg på att snön är som socker, arg på publiken som låter så himla klämkäck. Sen blir man uppgiven och desperat. På vippen att ge upp. Nära att börja gråta. Vill lägga sig ner och dö en stund. Det var bara helt hopplöst att åka skidor. "Det värsta Vasaloppet jag åkt" hörde jag några gubbar snacka om som åkte bredvid mig på slutet. Ja, det kanske var så. Men om det här var det värsta så kan det ju bara bli bättre. Och jag vet att jag klarar av det.

 

En sak jag slogs av under loppet var att min tävlingsdjävul inte betedde sig som den brukar. Jag kände inget behov av att åka ifrån alla, jag blev inte arg så fort någon som åkte tekniskt sämre än jag eller var 30 år äldre smög om i vänsterspåret. Nä, jag insåg nog rätt snabbt att det handlade om ett krig med och mot mig själv. I 90 kilometer. Det gällde att hålla ihop tekniken, åka smart, ta i lagom uppför backarna, spara krafter. Orka hela vägen. Sen fick alla andra åka som de ville. Och jag var okej med det. 

 

Och alltså, målgången. Målgången! Jag har aldrig längtat efter något så mycket i hela mitt liv. De två springbackarna innan upploppet, som eliten stakar uppför med tre lätta drag, kändes i och för sig som berg. Men sen. Sen var det liksom bara spurten kvar. Och när jag korsade mållinjen under den där klassiska portalen som jag visserligen åkt under förr men ändå aldrig på riktigt, så kom allt ifatt mig. Smärtan och tröttheten. Det gjorde fruktansvärt ont i ryggen, händerna, axlarna, armarna, fötterna. Överallt. Men tårarna jag hade i ögonen var inte så mycket kopplat till själva smärtan. Det var mer runt det där att jag hade klarat det. Och att det var över.

 

Jag måste säga att jag är stolt över tid och placering. Efter en vinter som saknat snö men som innehållit alltför många sjukdagar så kan jag inte vara annat. Och jag vet att jag under andra förhållanden med en bättre tränad kropp kan åka betydligt snabbare. Så nästa år ska jag inte ladda upp med en kur penicillin två veckor innan. Jag ska testa att åka några seedningslopp istället.

 

För det blir så klart en nästa gång. På söndag öppnar anmälan till 2015 års Vasalopp. Jag sitter redo vid datorn klockan 09.00.