Elin

När jag vaknade i lördags hade jag kört triathlon hela natten. Drömt oroliga drömmar, och självklart misslyckades jag med precis allt hela tiden. Kände mig stressad. Och kroppen var trött och seg.

 

Starten av Söderhamns skärgårdstriathlon närmade sig. Nervositeten växte i takt med att sekundrarna tickade på. Ont i magen. Myror i benen. Ångest, rädsla, förväntan. Det är jobbigt att bli sån, men samtidigt skönt. För det var exakt så jag var förr, då när jag tävlade varje helg, året om. Det är väldigt skönt att känna att jag har det där kvar i mig. Tävlingsinstinkten. Förmågan att fokusera. Jag har alltid varit nervös, känt viss press och prestationsångest. Men oftast blir sådana energier till något positivt när startskottet väl går.

 

Och så blev det igår.

 

Det var ju det där med simningen som var orosmomentet. Men när vi väl sprang ut från stranden på Stenö fanns inga sådana tankar i mitt huvud. Det enda som gällde var att ta sig framåt. Flytandes. Så fort det bara gick. Känslan som infinner sig när man sprungit en maxrusch genom vattnet och sedan lägger sig ner och börjar springa är dock lätt panik. Kroppen fylldes snabbt med mjölksyra och fick sig en chock tror jag. Ville vila. Det fanns inte på kartan - här skulle simmas.

 

Och de där 750 metrarna avverkades på någonstans runt 17 minuter. Det är fasen inte dåligt för en som bara simmar bröstsim, och dessutom aldrig simtränar. 

 

När fötterna nådde botten och jag kunde börja jogga upp mot cykeldepån kändes det nästan som en halv seger. Nu återstod cykling och löpning - två grenar som jag i alla fall behärskar rent tekniskt.

 

Cyklingen blev 20 kilometer maxlopp. Sen världens snabbaste byte till löparskor - och en kamp mot stumma lår i 5 kilometer på asfalt. 

 

Jag klarade det. 

 

Jag sprang på 25 minuter, inte så pjåkigt alls. Knät kändes inte ens lite, och det gjorde mig så himla glad. Och det gör mig fortfarande glad. Jag kan springa, jag kan cykla - jag kan träna. Det är magiskt i sig.

 

Att springa i mål när hur många söderhamnare som helst står och jublar järnet var helt otroligt. Jag fick gåshud. Jag rös. Jag ryser när jag tänker på det nu. Av alla upplopp jag sprungit i mål på var det här mottagandet lätt det mäktigaste.

 

Jag stupade efter mållinjen. Trött. Nöjd. Glad. Sjätte tjej. 37e person i mål om man även räknar in herrarna. Gött som tusan.

 

Sen blev det ju fest på kvällen. Men förutom att sällskapet var fantastiskt så var det faktiskt ganska tråkigt. Vi drog hem före midnatt. Eller, vi drog till en efterfest i ett gult hus. Sen drog vi hem. I dag är jag trött. Har lite ont i benen. Men mår faktiskt rätt bra ändå.