MENY
Och när man står där efter loppet, halvnaken med väskan på den fuktiga marken i utomhusduschen och det börjar vräksnöa. Då kan man för en kort sekund ifrågasätta sig själv och vad man egentligen håller på med. Men å andra sidan blir man aldrig så snabb på att duscha och klä på sig. Gunde skulle inte ha skuggan av en chans.
Det var alltså Halikko i helgen. För 25:e gången, enligt säker källa. Samma källa som uppgav att han varit med på alla upplagor utom den första ("då visste jag inte att tävlingen fanns") och som även hade med sig kartan från Halikko för 21 år sedan, då det gick på exakt samma område som i år. Eller ja, självklart var det en kopia av kartan som han hade med sig. Originalet fanns i pärmen hemma.
Det är något visst med orienteringsentusiaster.
Nåväl. Ska man till Finland så måste man åka båt. Och ska man åka båt så måste man först ta ett tåg till själva båten. Allt det där gick hur bra som helst. Och åker man båt måste man dessutom handla på taxfree och tycka att allting är såååå himla billigt och såååå himla bra, trots att det är ungefär som hemma men chokladkakorna är större och spritflaskorna också. Jag och Linnea handlade vin som var billigt i förhållande till styrka och som hade en fin färg på boxen. Jag tycker att vi gjorde det riktigt bra.
Åker man båt ingår dessutom att äta diverse bufféer. Om Åbo är slutdestinationen för båten innebär det att frukosten äts brutalt okristligt tidigt, något som är ganska jobbigt när det är lördag och man egentligen bara vill ha sovmorgon. Men åker man båt så gör man, och då får man ju ta seden dit man kommer. Vilket vi såklart gjorde.
Åker man på orienteringsresa med OK Lalle behöver man inte ha så mycket hjärna med sig själv. Det är lite charterkänsla över det. Gå dit, åk här, sitt där, spring en sträcka, gå till bussen, kliv på båten. Ungefär. Hur bra som helst. Och dessutom precis hur trevligt som helst.
Men åker man på orienteringsresa räcker det inte med att åka båt, äta buffé, handla på taxfree och sluta tänka själv, man måste ju ut i skogen också. Jag ville springa så kort som möjligt, Linnea så långt det bara gick. Jag tog en sträcka fyra, hon tog sista. Jag vill inte prata så himla mycket om det, men här nedan ser ni en sträcka som kan vara den svåraste som någonsin ritats in på en orienteringskarta. Eller så inte. Det var ju det där med OK Lalle. Min hjärna var bortkopplad, och det är delvis Lalles fel tror jag. Jag bommade som en junior på trean.
Men vadå. Åker man på orienteringsresa med OK Lalle har man gjort det bra om man tagit sig runt, enligt erfaren Lalle-löpare. Så jag får väl sluta gräva ner mig och vara glad. Och tacksam att en finne stannade i skogen och hjälpte mig att reda ut var jag hamnat när jag var som mest förvirrad.
Ja, sen var det ju det där med duschen. Det är inte superkul att duscha utomhus i snöbyar. Även om det faktiskt fanns en bastu att kliva in och värma sig i. Inte så att jag klagar, men nästa år skulle jag vilja åka på orienteringsresa med OK Lalle och inte frysa svanskotan av mig innan dagen är över. Det kan visserligen vara lite mitt eget fel också. Att prioritera att få plats med klänning och skor istället för ytterligare en varm tröja kanske är fel. Men samtidigt rätt. För åker man på orienteringsresa med OK Lalle måste man göra det med stil. Och ha kul på vägen hem.
Och det hade vi.
Ni skulle bara veta...
0