Elin

Alltså jag är inte så mycket för att vara pretto, skriva att livet är så underbart och unikt och carpe diem och allt det där. Jag är inte det. Men det är ändå för mycket jävelskap som händer just nu, och jag kan inte annat än vara glad över att jag faktiskt har det helt okej. Även om jag ännu en gång insett att män inte är min grej. Men det kan jag leva med. På tisdag kommer den enda man jag behöver, en snart fem år gammal, kastrerad labrador. Jag och Arvid ska beta blåbär i skogen och leta svamp. Hela september.

 

Det dog en kvinna i en brutal trafikolycka några hundra meter från jobbet i dag. I förrgår dog en man efter att ha kört ner med sin permobil i ån i stan. Några minuter innan satt han vid bordet intill när jag och Kristina lunchade. Det drunknade massa unga människor i somras och det har hänt så himla mycket annat också. Dåliga saker. Hemska saker. Saker som nästan får sånna som jag att tänka att jag ska vara lycklig för att jag vaknar på morgnarna, har frukost i kylen och ett jobb att gå till. Fast bara nästan. Jag är fortfarande lite arg när jag måste vakna på morgonen. Jag kan inte vara så där överlycklig för ingenting. Jag är inte sån. Man måste få gnälla lagom mycket också. Så länge man i grund och botten fattar att man har det bra. Och det fattar jag. Sen tror jag att jag behöver semester.

 

För det blev inte så mycket av den varan i sommar. Två veckor i Abisko är inte semester. Det är ganska jobbigt. Fast allt var som vanligt och som vanligt är även roligt, så visst trivdes jag där. Som alltid. Allt som hände när jag kom hem (återigen, ni vet de där männen. Jag ska inte vara i närheten av dem.) har dock fått mig att tänka att jag ska åka upp till Abisko en sommar till. Men det är mest bara dumheter. Jag är klar med det där nu. Från och med sommaren 2015 är det jag som gör som alla andra och tar en helt vanlig sommarsemester.

 

Nu är det ju det här med höstsemestern som jag tänkt ta. Fyra veckor i Nya Zeeland. Själv. Jag vill det så gärna - men knät vill inte bli bra. Så jag väntar. Väntar på en tid till Gud på ortopeden i Hudik, och när jag väl fått den så hoppas jag att han säger att han ska trolla bort allt det onda och svullna på några sekunder. Så att jag sen kan åka till andra sidan jordklotet och bara ha det precis hur bra som helst bland berg, stränder, hav och Sagan om ringen-kullar.

 

Vi får se hur det blir. 

 

För alltså - hur det än blir så blir det bra. Till slut.