Elin

Jag hade nog rätt så höga förväntningar på 2010. Jag skrev något om att jag skulle öka farten och maximera upplevelsen när jag gjorde bokslut över 2009. På ett sätt tror jag att jag lyckades. Helt klart är i alla fall att 2010 blev ett mycket märkligt år. Så här i efterhand kan jag sammanfatta det med ord som omtumlande, märkligt, fantastiskt och förvirrande.

Egentligen kunde jag ju ha förstått det redan från början. De första sekunderna av 2010 satte nog sin prägel på hur resten av året skulle komma att utveckla sig. Jag stod på en balkong i ett svinkallt och vintrigt Norrtälje, skålade i skumpa iförd nyårsstassen – och sjöng Idas sommarvisa. Lite oväntat. Lite udda. Ungefär som resten av året blev. Fast hade någon där och då sagt till mig att jag under 2010 skulle bli kraftigt höjdsjuk, drabbas av ett askmoln som spyddes ut från en ilsken vulkan på Island, lämna Stockholm för Bollnäs och ett fast jobb för ett sommarvikariat så hade jag nog kastat en stor snöboll på personen i fråga och skrattat lite rått. Men det var ju typ ungefär rätt exakt så det blev.

Men vi börjar från början. I januari. Bodde gjorde jag i Täby, jobbade gjorde jag bland piller, hostmediciner och stödstrumpor på apoteket Lotsen i Vaxholm. Jag trivdes. Inte bara med jobbet, utan även med det som stockholmarna valde att kalla snökaos. Snön gav mig de allra finaste skidspåren några hundratal meter från min dörr, och kylan gav helt perfekta skridskoisar på varje litet vattendrag runt om i hela Stockholm. Tack vare Alex tog jag mig ut på de där isarna ett par gånger. Och Alex ska ha all cred för att jag stod där på startlinjen i Uppsala på självaste Alla hjärtans dag, beredd på att ta mig an 80 kilometer långfärdsskridskoåkning ner mot Stockholm. En tur som så här i efterhand kan ses som något av det allra, allra bästa med 2010. Ni som känner mig förstår varför. Alla andra kan bara ana.

Det där med Vikingarännet var en omtumlande, häftig och rätt så smärtsam upplevelse. Veckan innan blev jag lite förkyld, något som fick mig att ha inställningen ”jag kan i alla fall ha en fin dag på isen” när jag vaknade upp den 14 februari hemma hos Martin i Uppsala. Varför jag tänkte så kan jag inte riktigt förstå. För jag vet hur det är. Finns det en startlinje och ett mål så tar tävlingsdjävulen över totalt. Och så blev det. Jag åkte skridskor som jag aldrig gjort annat, jag kämpade och slet, jag njöt i sex mil, hade ont i två och trodde att jag skulle dö sista två kilometrarna. Men jag tog mig i mål på 3 timmar och 46 minuter, jag vann motionsklassen och fick stryk av tre tjejer i tävlingsklassen. Jag var, och är, så förbannat stolt över det. Kicken efter loppet levde jag på i månader. Av alla tävlingar jag någonsin ställt upp i var denna en av de allra, allra häftigaste.

I februari infaller även Tjejvasan, och eftersom min konditionsnivå uppenbarligen var rätt bra efter åtta mil på skridskor så bestämde jag mig för att ställa upp och för sjätte gången ta mig från Oxberg till Mora. En sablans magsjuka satte dock stopp ordentligt för det. Startplatsen såldes och jag stannade hemma i soffan i Täby. Allt går inte som man vill. Lite så resonerade jag rätt många gånger under 2010.

Vintern innehöll naturligtvis även en hel del sport som jag själv inte utövade. Som bandyn. Den otroligt trevliga traditionen som Edsbyn hållit sedan 2004 bröts detta år. Vi stod inte på Studenternas och njöt i solen. Det fick bollnäsarna göra istället. Fast någon sol fick de inte. Och som edsbyfanatiker kan jag bara fnissa lite åt Bollnäs som fick en final i världshistoriens tätaste snöfall. Inte ens Gud gillar Bollnäs.

Nu är vi alltså inne i mars. Det största under 2010 börjar närma sig. Förberedelserna inför trippen till en av världens häftigaste platser hade pågått i ganska många månader. I alla fall mentalt. Fysiskt såg jag mig som stark. Kängorna satt bra på fötterna och det mesta var under kontroll. Den andra april skulle planet lyfta och ta mig och nio andra till en helt annan del av världen.

Men vi väntar lite. För ett tag innan avresan mot Nepal och vandringen upp mot Everests sluttningar började en tanke gro och så småningom slå rot i min hjärna. Jag var tvungen att släppa sargen och testa om jag kunde hålla mig upprätt ändå. Det var ett svårt beslut. Men så här i efterhand det bästa jag kunde göra.

Det där med att säga upp sig från ett fast jobb för att flytta och sommajobba i sju veckor är faktiskt rätt korkat. Men när beslutet väl var fattat kändes det som den naturligaste saken i världen. Fast jag var livrädd. Att jag, som på många sätt börjat älska Stockholm, skulle trivas i Bollnäs kändes inte så himla givet.

Som sagt. Den andra april var väskorna packade och jag var i god tid på Arlanda. Bortsett från mina JVM-äventyr så skulle jag för första gången i mitt liv bege mig ut på en resa. Och varför vara blygsam och ta något nära resmål, när man kan välja att dra till Nepal och vandra i Himalaya?

Det där med Nepal är något av det som är svårast att förhålla sig till så här i efterhand. Det väcker faktiskt en hel del starka känslor hos mig. Ibland blir jag depp och ledsen över alltihopa, men som tur är så känner jag mig oftare glad och rätt så stolt över att jag klarade av det och faktiskt tog tillvara på resan på ett ganska så bra sätt. Trots allt som hände. När jag ser tillbaka på hur jag mådde redan första dagen i Kathmandu så inser jag att jag förstod redan då – att det skulle gå käpprätt åt skogen. I min resedagbok skrev jag så här den femte april: ”Första vandringsdagen avverkad och just nu är allt detta ett levande helvete. Jag är inte alls frisk och får verkligen anstränga mig för att inte börja gråta varje gång någon frågar hur jag mår.” Jag var mer förkyld än jag varit på länge, och att då bege sig på en vandring upp mot 5 500 meters höjd är ingen lek. Men jag var ju där. Så jag gjorde ett försök. Andra natten på vandringen, den första i Namche Bazar, är nog det allra värsta jag var med om under 2010. Att ligga i ett rum på 3 500 meters höjd, i en by på Himalayas sluttningar dit det inte går några vägar och ha skyhög feber, ont i kroppen, ont i huvudet och vara totalt slut är ingen lek. Man känner sig ganska liten då. Och längtar hem. Att jag fick komma därifrån med hjälp av helikopter tackar jag gudarna – och Trygg hansa – för. Vi har det så förbannat bra, vi i den här rika delen av världen. Ett samtal till försäkringsbolaget räcker för att få en räddningsaktion som kostar bort mot 30 000 kronor. Där och då hade jag lätt betalat de pengarna själv. När jag väl kom till Kathmandu dröjde det bara några dagar till vulkanen på Island fick sitt utbrott. Vi var fast. Jag skrattade mest åt hela grejen och försökte njuta lite av den extra veckan vi fick i Kathmandu tillsammans med tusentals andra strandsatta turister. Men ingen var gladare än jag när planet slutligen lyfte hem mot kära Sverige igen. Att komma hem var lite märkligt. Att jag inte hade lyckats att förverkliga min livsdröm kändes såklart som ett nederlag. Men base camp finns kvar. Och jag ska dit.

Tillbaka i vardagen i Täby. Våren hade kommit och jag började jobba som en galning för att ta igen den vecka som jag varit fast i Nepal. Det betydde att jag jobbade från öppning till stängning i stort sett varje dag. Det var tufft, men det gick. I maj någon gång började jag ta cykeln de 27 vackra kilometrarna till jobbet, en tur som jag verkligen njöt av att göra. Det var också där som jag lade grunden till de rejäla knäproblemen som jag just nu dras med. Jag kan inte ångra att jag valde att cykla, men jag förbannar mig själv för att jag antagligen gjorde något tekniskt fel i trampandet.

Våren präglades annars av en del livemusik tillsammans med Ia. Det blev bland annat Mando Diao och Mustasch på Grönan, och jag insåg än en gång varför jag gillar Stockholm. Trots detta började det att dra ihop sig. Flyttlådorna började fyllas för sjuttifemte gången i mitt liv och flyttfirma Woxlin var inkopplade. Jag var snart på väg mot Hälsingland och Bollnäs.

Det där med att flytta är inget problem. Faktiskt. För några flytter sedan skrev jag något om att det var jobbigt rent känslomässigt. Jag har släppt det. Istället inser jag att det är min grej här i livet. Jag är inte så fast som de flesta andra. Jag flyttar på mig om det behövs, och det har absolut inget att göra med att jag flyr från något. Snarare så är jag på jakt efter något. Som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

I mitten av juni var jag på plats i en liten, men rätt så charmig, etta på 22 kvadrat på Läroverksgatan i Bollnäs. I samma veva tog en rolig sommar vid på Ljusnan. Fantastiska sommarvikarier gjorde det till en ren fröjd att gå till jobbet. Blir jag någonsin fast anställd kommer jag nog att välja att jobba på somrarna. Det är ju då det är som mysigast på något sätt.

Det där med jobbet som journalist har jag ibland svårt att förhålla mig till. Eller, jag har nog rättare sagt svårt att se mig själv som just journalist. Jag tycker mer att jag är någon som försöker vara som en sån, men inte riktigt är det. Jag gör som jag tror att man ska göra och hoppas på att det blir bra. Och oftast så tror jag det blir helt ok. Under sommaren gjorde jag i alla fall ett jobb som jag är väldigt stolt över. Reportaget med Malin Berghagen och Martin Boman. Jag vet, det är på gränsen till skvaller. Men jag blev nöjd med resultatet. Speciellt med tanke på att artikeln skrevs på tre timmar.

Några minuter efter att reportaget med Malin och Martin var skrivet, där i början av augusti, drog jag som vanligt till Abisko. Det blev, som alltid, tio helt fantastiska dagar. Kanske det bästa Fjällräven Classic någonsin. I alla fall i min kära pub. Trekkers Inn är mitt ställe, och jag återkommer 2011. Var så säkra.

På tåget hem kom tankarna – vad händer nu då? Jag var faktiskt arbetslös och det var där som jag började fundera kring vidden av den här grejen med att säga upp sig och flytta från Stockholm. Jag funderade över hur många dagar jag skulle acceptera att gå utan jobb, innan jag hörde av mig till apoteken i stan. Sent samma kväll som jag kom hem från Abisko kom sms:et, ”Kan du jobba i morgon?”. På den vägen är det. Jag har inte varit arbetslös en dag sedan dess.

Nu blev ju inte Ljusnan min fortsatta arbetsplats. Utan efter några dagar fick jag ta bussen några mil öster ut och för första gången sätta min fot på Kuriren.

Det där med att komma till en ny arbetsplats är faktiskt skitläskigt. I alla fall tycker jag det. Jag är alltid livrädd och kan säkert framstå som blyg och tyst i några dagar, innan jag börjar förstå att de som jobbar där faktiskt är snälla och jag börjar komma in i jobbet och liksom förstå varför jag är där. Det var likadant på Kuriren. Men jag slutade att vara rädd rätt så snabbt. Och började istället trivas fantastiskt bra. Så här efter fyra månader där så kan jag nog säga att jag aldrig haft så kul på jobbet som jag vissa dagar har i Söderhamn. Ännu en grej som jag aldrig trott på om du sagt det till mig där på den där balkongen i Norrtälje i början av året. Jag i Söderhamn liksom. Ha!

Annars har hösten varit rätt tung. Någon gång under sommaren började jag inse vidden av knäproblemet, och nu i december är jag helt införstådd med att jag inte kommer att kunna åka massa skidor och skidorientering, som jag planerade att göra när jag ändå flyttade norrut. Jag försöker ha tålamod och inte hata gymmet så himla mycket. Det går så där. Vissa dagar är faktiskt riktigt jobbiga. När mitt knä blir friskt – då ska ni minsann få se! (När jag tränar för mycket och får ont någon annanstans. Typ.)

Jag tror att jag avslutar min årskrönika här. Den blev lång. Längre än jag trodde, men skulle nog kunna bli några sidor till om jag bara grävde lite djupare i mitt minne. Det har ju hänt andra saker. Men de som jag valt att skriva om är ändå de som satt prägel på mitt 2010. Ett år som blev konstigt på många sätt, men ändå helt fantastiskt.

Vad som händer 2011 står ännu skrivet i stjärnorna, som det så vackert brukar heta. Jag vet att jag ska på Peace and Love i sommar, i övrigt är allt helt öppet. Tomt. Blankt. Fast jag kan garantera att det blir en flytt någon gång under året. Sen om den blir inom Bollnäs eller längre än så återstår att se.

Jag väljer att minnas Nepal så här.

Så fantastiskt vackert. Namche Bazar ligger på 3 500 meters höjd. Här bor omkring 5000 personer, och enda sättet att ta sig hit är till fots. Eller med helikopter...