MENY
Det är så förbannat svårt att inse. Att det finns en gräns för vad man orkar, kan och hinner göra. Att det faktiskt kan bli för mycket, trots att man inte har en massa barn, ett hus och nån mer att ta hänsyn till. Jag tror att jag får ta och svälja min jäkla stolthet eller vad det nu är, och inse att inte ens jag är någon superwoman som kan ha tio bollar i luften samtidigt.
Det har liksom känts som att det varit lite mycket på sista tiden. Och när det blir lite för mycket lite för länge så säger kroppen ifrån. Och när kroppen börjar säga ifrån gör man bäst i att lyssna. Det gör jag nu.
Jag måste inte jobba hela dan, sen gå långt med Arvid och avsluta med att ta ett pass på gymmet. Och äta middag klockan 21. Och kanske städa lite innan jag stupar i säng. Inte varje dag. Inte ens varannan. Jag ska fasen bara göra exakt och precis så mycket jag orkar och vill, och om det den dagen råkar vara att sitta i soffan och glo på tv så är det okej. Det är det jag försöker tala om för mig själv. Men det är inte så himla enkelt att inse - och att ta till sig.
Sen finns det fler saker jag måste lära mig för att få nån slags harmoni i vardagen. Som att inte oroa sig för precis allt på samma gång. Sånt som ska ske om en månad måste jag inte fundera över nu. Inte ens det som ska göras nästa vecka faktiskt. Nä, en sak i taget. Ska det vara så himla svårt?
Men alltså.
Oroa er inte för mig, för jag mår bra. Jag trivs väldigt bra med det mesta, och inte minst med han som förändrat mitt liv den här hösten. Arvid tar mycket tid, men jag tycker om honom. Och jobbet är bra och allt det där.
Så va tusan.
Vi tar och chillar lite.
I helgen får det bli lugnt.
0