Elin

Tänkte gå och lägga mig tidigt. 

Fredagens personalfest i Abisko följt av en natt på tåget har satt sina spår. Jag känner mig fortfarande lite seg. Men jag kommer mig inte för att lägga mig. Jag fastnar framför datorn, som så många andra kvällar. Lyssnar på massa musik på Spotify. Musik jag aldrig hört, musik jag alltid lyssnat på. Och jag blir liksom bara så stressad av tanken på att det alltid kommer att finnas miljarder låtar som jag aldrig någonsin kommer hinna lyssna på innan jag dör. Jobbigt. Men jag gör det bästa av situationen och sitter vaken ett tag till och betar av några låtar till.

 

Abisko var bra. Som vanligt. Tro inget annat. Men det var tuffare än tidigare år. Jobbet är slitigt, det visste jag innan. Men jag tror att det på ett sätt blir tuffare ju fler år jag gör grejen. Det läggs mer ansvar på mig. Antagligen bara från mig själv, men ändå. Det känns som att jag ska kunna det där nu. Att alla litar på mig. Och jag kan det. De ska lita på mig. Men ändå. Ibland känns det lite jobbigt.

 

Flera gånger där under veckan tänkte jag att det här var sista året jag åkte dit och jobbade. På semestern. Eller i alla fall skulle jag göra ett uppehåll på obestämd tid. Men nu vet jag inte längre. Det lutar nog åt att det blir 2014 också. Egentligen enbart för att det då är 10årsjubileum för Fjällräven Classic, och det sägs att Fjällräven tänker slå på stort. Vore faktiskt dumt att missa. 

 

Sen är det ju, när allt kommer omkring och när jag väl kommit hem och glömt det som var jobbigt, hysteriskt trevligt, mysigt, roligt och avkopplande på sitt sätt.

 

Men jag behöver ju inte bestämma något nu. Vi låter det vänta några månader så får vi se sen.

 

Förresten. Jag firar tre år på Kuriren typ i dag. Tre år. Som känns som tre veckor. Och nu börjar ett nytt kapitel som utspelar sig på nyhetschefsstolen. Jag läser det med skräckblandad förtjusning.