Elin

Klockan 12.40, söndagen den 21 juli. Jag tar kartan och kastar (nåja) mig ut i den bodenska terrängen. O-ringen är igång - och jag är peppad till max.

 

Sisådär tio minuter senare irrar jag omkring och letar första kontrollen. Lägger sju minuter bom, innan jag svärande hittar den där förbannade skärmen och stämplar. Att storbomma på första kontrollen på första etappen på ett O-ringen är något av ett mardrömsscenario. Det är typ olagligt. När det dessutom är fem år sedan man sedan sprang O-ringen känns det faktiskt ännu jävligare.

 

Nu räckte det tyvärr inte med den där bommen under första etappen - jag passade på att lägga fem minuter till trean också, men förutom det så gick det bra. Eh. I mål som 24:a av de 160 som ställde upp i D 21 kort, ett resultat som förvånade mig. Jag hängde tydligen med hyfsat i löpningen, och hade riktigt bra sträcktider när jag inte bommade.

 

Nåväl. O-ringen är ju som tur är fem etapper. När det var dags för den andra tog jag mig i kragen, tvingade mig själv att ha råkoll på kartan hela tiden, det fick ta den tid det tog - så länge det gjorde att jag inte bommade. Och jag tog mig i mål utan så mycket strul. Kom sjua. Trots att jag startade nästan först. Det var riktigt bra.

 

Sen behöver vi inte prata så mycket om tredje etappen. Men jag kan konstatera att det går att bomma åtta minuter på kontroller som ligger 75 meter in från en stor jäkla slalombacke. Jag hade ett riktigt topplopp på gång. Nu kom jag 41:a. Mörker. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det.

 

Fjärde och femte etappen då? Nja. En kontroll bommades per dag, med sisådär 4-5 minuter. Lägg därtill otroligt trötta ben på femte. Och 25-gradig hetta och en sol som gassade från en molnfri himmel. Det gick runt i huvudet på mig.

 

I mål som 22:a i totalen. 

Otroligt missnöjd på ett sätt, men samtidigt så himla nöjd med min prestation ändå.

 

Jag springer orientering igen, utan känning i knät och med en kropp som känns stark. Löpformen är egentligen obefintlig, och orienteringstekniken måste slipas. Men ändå. Det går att fixa till. Det ska jag jobba på i höst. Och i vår är det jag som springer 10mila för första gången på tusen år.

 

Annars då?

 

Jo, O-ringen var precis så rolig som den alltid är. Jag vill ju dit nästa år igen, då det är 50-årsjubileum i Skåne. Då ska jag snäppa upp mig ett par klasser och ta mig igenom D 21 lång. 

 

Men - sjätte etappen då? Undrar du kanske. Nä. För första gången någonsin som myndig blev det ingen avslutningsfest för mig. Vi drog hemåt. Och tog festen i går kväll på Persmässan i stället. Gott så.