Elin

Det hände sig på eftermiddagen i dag att det plingade på Kurirens dörr. Efter klockan 15 alltså, eftersom det var låst och kundtjänst stängt. Pigg och alert nyhetschef som jag är hoppade jag raskt upp från stolen för att öppna dörren. 

 

Utanför stod en ganska snygg, yngre kille i jobbarbrallor, t-shirt och med en kontorsstol slängd på ena axeln. Inget konstigt med det egentligen. Stolen skulle till Mattias rum i norra flygeln, och levererades alltså av den här killen som jobbade på Kontorscenter.

 

Jag och killen tittade på varandra. Sådär lite trevande, har-jag-sett-dig-förr-blickar. Hjärnan började snurra. Jag kände igen honom. Så sjukt mycket. Och nej, jag tänker inte skriva om att jag hånglat med honom på fyllan nån gång. För det var inte nåt sånt jag kom att tänka på när jag såg honom.

 

Nej, det som slog mig så fort han öppnade dörren var att "det där är ju Niclas!". Sekunden senare - tvivel. Vad skulle Niclas Larsson, en kille jag pluggade med för tio år sedan i Umeå, göra i Söderhamn? Visst, jag hade koll på att han lirade fotboll i typ Hudik eller Sundsvall, men han kunde ju inte stå utanför Kurirens dörr med en kontorsstol på axeln en måndag. Aldrig.

 

Så jag låtsades inte om något. Visade honom artigt rummet där stolen skulle stå, signerade en följesedel, försökte smygtitta så intensivt jag vågade när jag lämnade över följesedeln till honom. "Jo. Det måste vara han. Eller nä. Jag borde fråga. Men fan. Nä. Äh!"

 

Sen gick han.

 

Jag stormade in på sporten för att fråga i vilket lag Niclas Larsson spelar nu för tiden. Det visade sig vara Hudiksvall. Och på hans Facebookprofil kunde jag se att han jobbade på Kontorscenter.

 

Mitt pucko. Nästa gång ska jag hälsa. Jag lovar.