Elin

Igår gjorde jag det alltså. Kastade mig ut från 134 meter vid ett av världens högsta bungyjumps. Jag har aldrig någonsin haft sån fysiskt kännbar ångest som kvarten innan, aldrig känt så som jag kände när jag stod där på plattformen med tårna över kanten och skulle hoppa. Det är så förbannat rakt emot allt som är naturligt, totalt tvärt emot våra instinkter. Men när han bakom mig räknade ner, 3-2-1-bungy!, så bara gjorde jag det. Jag dök. Och sekunden senare var det inte läskigt längre. Då var det fritt fall rakt ner mot avgrunden - och det var helt fantastiskt. 

Det är lätt att tro att bungyjump är lite stötigt. Att man känner ett ryck när snodden fångar upp en och man flyger uppåt igen. Men den där snodden känns inte ens. Allt är bara som en lång, mjuk rörelse. Och att studsa upp och ner några ggr innan de börjar fira upp en är helt otroligt. Även jag, som inte direkt älskar höjder, kunde njuta av utsikten. För då visste jag att snodden och selen höll, att jag var i säkerhet. 

Jag skrek ganska duktigt några gånger där i luften. Det var bara så underbart att släppa ut alla känslor, lättnaden över att jag fixat det. Och väl uppe i den lilla hytten igen, som hänger över floden fäst i ett antal vajrar på var sida, kunde jag knappt stå upp. Mina ben skakade ett bra tag. Men jag var lycklig. Så förbannat adrenalinrusig. 

Sen kunde jag titta på när alla andra i gruppen hoppade. Jag hade nämligen turen, som jag ser det, att vara först ut.

Så - check. Jag har hoppat. Jag hatade det, jag älskade det. Och jag behöver aldrig göra det igen.