Elin

Okej, jag ska erkänna en grej.

 

Jag har tyckt att Charlotte Kalla ibland varit lite tråkig. Att hon låtit opersonlig i sina svar i intervjuer, att det blivit ointressant.

 

Härmed ber jag om ursäkt för det, och kan med rak rygg säga att jag totalt ändrat uppfattning. Efter den här dagen är jag bara så galet imponerad av henne, hon är fantastisk. På precis alla sätt och vis.

 

Tänk dig själv - hon går in i ett hemma-VM med 44 300 personer runt banorna. Hon bär en hel jäkla nations förväntningar på dina axlar, hon krigar på ett fenomenalt sätt i 15 kilometer, hon vinner ett brons. Sen börjar den - den långa medievandringen. Att ta sig genom mixade zonen tar en evighet. Hon får svara på miljarder frågor ställda av biljarder journalister. Hon gör det med ett aldrig sinande tålamod, med väl avvägda svar, som i alla fall känns unika för varje tillfälle. Även om frågan varit densamma som den innan. Sen går hon på presskonferens, fler frågor. Sen ska hon hinna med massor av saker, inte minst träffa sin famlij, innan det är medaljutdelning. Som följs av fler intervjuer. 

 

Jag stod nog sist i kön av journalister där nere bakom rådhuset i Falun i kväll. Redo med mikrofon och kameraman. Charlotte stannade snällt upp, sken som en sol och det kändes som att vi pratade en stund, snarare än att jag intervjuade henne. Det kändes genuint, unikt, ärligt. Hon vägde sina svar, hon funderade. På. Varje. Fråga. Hon levererade en känsla, trots att jag bara var en i mängden.

 

Tänk dig själv. Jag tror inte du och jag klarat det på samma fenomenala sätt.

 

Och det här gör Charlotte Kalla efter varje lopp. Och hon tvingas göra det även när det går dåligt. Även då förmedlar hon ärliga känslor - ilska och besvikelse som lyser ur svarta ögon.

 

Hon är fan grym.
Kort och gott.

 

Och efter 10 kilometer fritt nästa vecka står jag mer än gärna sist i kön efter medaljceremonin och väntar igen.