Elin

Han är en stor liten idrottsman, den där Johan Olsson. Det kan vi ju slå fast en gång för alla. Det var nästan lite förvirrat i mixade zonen i dag när han for fram i spåret, mot det där guldet som man inte riktigt vågade tro på på förhand. Vad gör karln, liksom? Vi fattade inte. Vi vågade knappt tro på det förrän sista åkaren var i mål. Han tog banne mig guld. Jag fick rysningar och ståpäls ända ut på örsnibbarna. 

 

Jag är så sjukt imponerad av honom, på det sätt han gör det här på. Med den uppladdning han haft. Som aldrig hade varit möjlig utan Anna Olsson. Det var nästan så att det var gråt-läge när hon satt i Vinsterstudion i kväll och berättade om de där tuffa veckorna då han laddade själv i en stuga i Bruksvallarna och hon var hemma med de två små döttrarna. Det är nästan starkare än att hopp-skejta uppför sista branta backen på en 15 kilometersbana när man nästan är svimfärdig av trötthet.

 

Hatten av, Olsson. 

 

Men det här är förhoppningsvis bara början. Jag tror på guld i herrarnas stafett, och jag vill så gärna se en magisk femmil på söndag. Och det är väl Olsson som ska så för showen då, för jag tror inte att de andra svenskarna kan göra det.

 

Annars då? Jo, det rullar på. Dagarna går hisnande snabbt, och snart är VM-äventyret över. Även om det så klart kommer vara lite tråkigt, så kan jag lugnt erkänna att det ska bli skönt att komma hem. För det blir många jobbdagar på rad nu, och för lite träning för en som snart ska åka Vasaloppet. Men när jag frågade Olsson i Östersund vad man hinner göra på den tid som då var kvar till VM så sa han att man hinner vila mycket. Och det är bra. Så jag tar honom på orden där. Jag kommer vara i superslag den 8 mars när jag står på start i Berga by. Och om jag inte har helt fel så står jag då där tillsammans med Johan Olsson, även om han står några tusen åkare längre fram. 

 

Bara en sån sak. Det känns stort.