Elin

Alltså en medalj är en medalj. Det kan vi slå fast. 

Stinas och Idas silver vid dagens sprintstafett var en krigarinsats av stora mått, och ljudnivån på Lugnet slog nog rekord för VM så här långt, när Stina kom in på upploppet och spurtade ner polskan. Men ändå. Jag har alltid tyckt att teamsprint är så himla tråkigt att titta på. I alla fall hemma i tv-soffan. Åkarna snurrar så många varv att man knappt hinner hålla reda på vilken sträcka de är inne på, och plötsligt är de i mål.

 

En medalj i en sprintstafett väger lätt om man jämför med övriga distanser, även individuell sprint. Det tycker jag. Men visst, det var häftigt i dag, och ingen skugga ska falla över silverbrudarna. För en medalj är alltid en medalj, oavsett om den vunnits över fem mil eller sex gånger 1,2 kilometer.

 

Det är verkligen tjejernas VM så här långt, om man enbart snackar Sverige. Vi väntar på den första herrmedaljen, och jag tror att det kan komma på 15 kilometer klassiskt på onsdag. Eller, jag hoppas det i alla fall. För ärligt talat så är det kanske inget vi kan räkna hem bara så där. Det är många nationer med och slåss i herrtoppen, vilket är riktigt kul för sporten, som det brukar heta. Men vi vill ju helst att det ska vara kul för Sverige också. Jag hoppas det blir det på onsdag.

 

Jag tror stengårt på Kalla på tisdag. Och på att tjejerna tar medalj på stafetten. Sen får vi se hur det går på 30 km och 50 km nästa helg. Jag orkar inte tänka så långt just nu.

 

Klockan är sex, dagen har flutit på smärtfritt, varit rolig och relativt kort. Nu ska bara det fenomenala programmet Woxlin&Sjöö ut på sajterna innan jag kan knalla hemåt och invänta medaljceremonin och en silverintervju där. Sen har ännu en dag gått här i Falun. Det går snabbt när man har roligt, och snart är VM slut.