Elin

Jag är alltså på plats nu.

 

På en sällan skådad cirkus som slagit upp sitt tält vid Lugnet i Falun och nu inväntar publiken som ska inta position intill manegen för att titta på alla akrobater. Fast det räcker inte med att slå upp ett tält när man ska fixa ett skid-VM. Det är en mindre stad som byggts upp här och jag har ägnat halva dagen i dag åt att knalla omkring och lära känna området. Man måste hitta överallt. Till presscentret, mixade zonen, maten, toaletterna, presskonferenserna och allt det där. Sen måste man lista ut var man får gå och inte. Det är inte helt lätt. Jag har några siffror på min ackreditering, fyra för att vara exakt, och tydligen bestämmer siffrorna var jag får gå. Går jag mot fel siffra står det en rödklädd vakt framför mig med höjd hand och säger artigt "hit men inte längre". Typ.

 

För en mästerskapsrookie (JVM i skidorientering i nån avlägsen håla i Slovakien räknas inte här) är det här på många sätt en helt ny värld. Men jag tror att jag börjar få kläm på det, och att jag kommer ta mig levande ur striden. Jag tar en dag i taget, och antar att jag kommer sitta i bilen hem på söndag den 1 mars och precis som alltid konstatera att allt gick så ohyggligt snabbt. För det gör ju det nu för tiden. Det är snart jul igen. Kom ihåg var du läste det först.

 

Den här dagen, som var tänkt att bli en mindre dramatisk pre-tävlingsdag, har ändå innehållit en hel del. Och det som hänt har inte direkt varit sådär överväldigande positivt. Jag satt och lyssnade på presskonferensen i morse när en tyngd och ledsen Emil Jönsson berättade att han inte kommer köra något i VM. Att skadan som han ådrog sig i lördags inte hinner läka. Jag ska inte säga att jag fullt ut förstår hur det känns (att som 15åring missa Folksam cup för att man blev magsjuk är inte riktigt i samma liga) men jag kan någonstans ana den fruktansvärda besvikelsen det måste innebära. Fy sjutton. Men all heder åt Emil som ställde upp på intervju efter intervju med tv och radio efter presskonferensen. De är uthålliga, de där skidåkarna. På mer än ett sätt.

 

Vår plats i mixade zonen är typ sist av alla. Så när åkarna kommer till oss efter loppen har de svarat på "hur känns det?" och andra sportiga frågor säkert 35 gånger. Det krävs rätt feta kolhydratuppladdningar och en stor skopa tålamod och medieträning för att orka med det. All heder åt er, alla åkare. 

 

Trist är ju även dessa sjukdomar som inte vill släppa taget om Anna Haag och Daniel Richardsson. Nu får visserligen veteranen Södergren chansen i stället, och om han blir aktuell för den avslutande femmilen kan det vara bra att han nu får åka skiathlon till helgen. 

 

Hur kommer den här cirkusen sluta då? Ja, den som det visste. Det pratas mycket Norge, så klart. Och det pratas mycket Kalla, så klart. Men däremellan pratas det en den Stina Nilsson, stafetter och att allt kan hända, att bollen är rund osv. För det är väl så det är. Det är inte över förrän den feta damen sjungit på avslutningsceremonin. (Om det nu är någon sådan, och om det kommer finnas nån fet dam där, jag vet inte).

 

Men jag är någonstans ändå övertygad om att det kommer gå bra för Sverige, för om det börjar motigt så borde det kunna sluta på topp.

 

Och förresten, under mästerskapet är det ju det här programmet ni ska se. Woxlin&Sjöö - din cirkusdirektör i Falun.