Elin

Asså shit pommes, liksom. 

VM är igång, med buller och bång. Sprinten var häftig, jag vet inte om ni där hemma hör det öronbedövande jublet som åkarna möts av, men det är helt otomjordiskt och det finns inte en del på kroppen som inte har ståpäls.

 

Utomjordiska var även norskarna i dag. Inte helt oväntat blev det guld till Björgen och Northug den äldre. Men Stina Nilsson, hon var inte så dålig hon heller. Silver är grymt. Och dessutom finare än guld rent estetiskt om du frågar mig.

 

Så vad har jag åstadkommit i dag då? Jovars, en hel del faktiskt. Vi öppnade starkt med en halvtimmes livesändning, efter kvalet och innan finalpassen. Den kan ni ju se om ni klickar här. Live är sjukt kul, och tillsammans med så otroligt bra folk så är det inte så svårt heller. Det kommer mer sånt, jag lovar.

 

Sen hängde jag i mixade zonen hela finalpasset och snackade med alla besvikna, utslagna åkare. Inte så kul kanske, men en del av spelet. Calle Halfvarsson var besviken. Hanna Falk var tom. Jag led med dem.

 

Och eftersom hela den här eftermiddagen varit smått hysterisk har vi en rätt kraftig försening av vårt program Woxlin&Sjöö. Men här är det: Tittatittatitta

 

Nu då? Tja, klockan är halv nio och jag har inte ätit sen halv tolv. Jag är hungrig. Och trött. Men nöjd. Det var lite svårt allt i dag, pressat och tajt tidsschema som alltså sprack rejält. Men det kommer inte bli lika svårt framöver, sprinten är den värsta dagen för oss journalister. 

 

Tror jag. För egentligen har jag ju ingen aning.

 

Gonatt!